Gråhägrar

Gråhägern - inte den vackraste av fåglar men ändå fascinerande. Den ger lite vibbar av urtidsfågel där den står, fullkomligt orörlig ända tills den blixtsnabbt slår till när ett byte kommer inom räckhåll.

Vintertid drar de sig söderut varefter isen lägger sig, men isfria vintrar som den här, ser vi dem i små flockar utmed stränderna. Enligt min "husbibel" Fåglarna i Sverige - antal och förekomst, beräknas det finnas runt 5400 par i Sverige och den hör till de arter som långsamt ökar i antal.

De stora fåglarna ger ett mäktigt intryck när de kommer flygande och man får kika noga så man inte blandar ihop dem med tranor. Hur var det nu? Tranor flyger med sträckt hals och hägrar med böjd hals.

Just nu håller jag ögonen på ett hägerpar  min närhet. Ska de bestämma sig för att stanna och bygga sitt bo i de höga tallarna i närheten?

Hej då, vinterfåglarna

Vissa år skimrar den nordligaste delen av Öland i rött då oxelträden är översållade med bär. Stora flockar av trastar och sidensvansar drar runt under hela vinterperioden. Spanar man utmed stränderna i hopp om att se någon skärsnäppa eller annat spännande, så fylls kikarsiktet av björktrastar som letar i tångbältena efter lite omväxling i dieten. 

Så har det inte varit i år. Oxelbären har varit lätträknade och de små flockar av sidensvansar som har synats till har fått överleva på enbär.

Häromdagen landade 16 stycken av dem i min trädgård där jag bjöd på äppelkalas.

"Det här är en avskedsbjudning" sa jag. "Nu får ni dra vidare och lämna plats för sommarfåglarna!"

De åt och åt, vilade en stund och fortsatte när vi hade fyllt på mer.

Somliga var riktigt giriga och tog maten ur munnen på sina kompisar.

Hej då, sidensvansarna!

Nu får ni ge plats för inkommande flighter!

Kroknäbbarna

Det är något fascinerande med rovfåglarna. Vackra, suveräna och dödsbringande med sina starka klor och kraftiga näbbar. Snabba är de också. Den här duvhöken flög upp mitt framför mig och jag slängde upp kameran innan jag knappt sett vad det var som drog förbi.

Måsen i klorna hade dragit sin sista suck och jag råkade störa höken precis när han skulle inleda måltiden.

Den mindre kusinen sparvhöken håller dagligen till i min trädgård och små dunhögar här och var skvallrar om hans framfart.

Havsörnar har vi överallt och för det mesta ser man dem långt borta på en sten i havet eller flygande över stränderna på spaning efter dagens middag.

Den här delade ett kadaver med några kråkor. Kråkorna försvann när jag kom men örnen satt kvar lite längre. Övermätt kanske?

Inte helt lätt att trassla in de stora vingarna i en gran men till slut lyckades han.

Här kan man se den imponerande vingbredden. Ända upp till 2.40 mellan vingspetsarna. Oj, suckar alla hänfört, när jag vecklar ut mitt snöre med örnens vingbredd, som jag brukar ha i fickan när jag ska prata om fåglar.

Stanna bilen, ropar jag till maken och nästan kastar mig ur. I det trista disiga vädret får jag plötsligt se två glador bråka med några kråkor.

Kul att se årets första röda glador men det blir säkert fler. De verkar breda ut sig snabbt och de senaste åren har vi haft dem dagligen över vår lilla by under hela sommaren.

Trädäcket

Hämpling

Bredvid vår lilla damm med tillhörande vattenfall har vi ett trädäck. Det är ett uppskattat landningsfält, utsiktspunkt och spa för åtskilliga arter under årens lopp.

Sädesärla

Märkligt nog är det också populärt att lämna ungarna där under utflykter för att hämta mer mat. Med mina ögon sett borde det verkligen vara en riskabel plats att lämna ungarna på, väl synlig från alla håll, men så tycker uppenbarligen inte fågelföräldrarna. Ibland får jag en känsla av att jag är en uppskattad barnvakt som anses kunna hålla mård, katt och rovfåglar på avstånd.

Stare

Man kan sitta där och spana efter sländor och mygg som kretsar över dammens vattenyta.

Större hackspett

Man kan också lyssna om någon godsak rör sig i däckets virke om man är lagd åt det hackande hållet.

Stenskvätta

Den ovanligaste arten som har landat här var en forsärla som stannade några sekunder och konstaterade att mitt lilla vattenfall inte riktigt var vad han hade tänkt sig. Oturligt nog låg kameran just då utom räckhåll.

Pilfink

Fullt i barnkammaren!

Törnskata

En varm sommardag är det lockande att landa här för ett bad och läskande vatten.

Under vinterhalvåret tar sparvhöken igen sig efter misslyckade jaktförsök..

...och den övervintrande rödhaken tillbringar nätterna där i skydd för nederbörd och vindar. Det finns säkert gott om insekter att mumsa på därinne i mörkret också. Tidigt om morgonen, innan det riktigt har ljusnat ser jag den lilla gestalten pila iväg mot fågelmatningen för att plocka nedfallna talgbollssmulor.

Den årliga deklarationen

År 2009 skrev jag om fågelräkningen i min blogg. Det känns lika aktuellt i år efter förra helgens räknande, så här kommer en repris:

I vår trädgård har vi fyra platser med fågelmatning. För att ha full kontroll över alla platserna måste vi springa mellan tre olika fönster.Vi har inget jättehus men det blir i alla fall en hel del steg varje dag. Ibland får man förflytta sig i ilfart från ett fönster till det fönster där tubkikaren vanligtvis står uppställd, slita åt sig den och tillbaks igen när man tycker sig se något ovanligt i buskarna. Hunden springer oftast med runt och ibland kan det uppstå farliga situationer om gubben kommer i samma utryckningsfart från ett annat håll, på väg till toaletten eller annat brådskande. Hittills har vi dock klarat oss utan blåmärken och vi har lagt halkskydd under alla mattor för säkerhets skull.

Nu närmade sig den stora vinterfågelräkningen och vi hade som vanligt laddat upp med kikare, block och penna vid varje fönster. På fredagen började vi spana redan i gryningen. Vi konstaterade omedelbart att det blåste ganska ordentligt och att det var just den vindriktningen som våra matgäster inte riktigt trivs i. Fredagen gick och fåglarna var lätt räknade. Några koltrastar långt inne i syrenbusken, en entita och några blåmesar var ungefär vad vi fick ihop. Vi tröstade oss med att det var tre dagar kvar att räkna.

På lördagen började räknandet direkt efter radions Naturmorgon. Lika dystert som föregående dag! Under Melodikrysset turades vi om att springa och titta och den enda ljuspunkten var vårt hackspettpar som satt på varsin talgboll och mumsade. Fram på dagen kom två bofinkar och en bergfink och några pigga skator.

Söndagen blev inte bättre.Vi fick ihop några talgoxar, fler blåmesar och ett par grönsiskor. En kort stund rastade ett gäng grönfinkar och en stenknäck tittade förbi.

På måndagsmorgonen kunde vi plussa på några pilfinkar. Fram på förmiddagen gav vi upp och rapporterade in det lilla vi hade fått ihop. Det kändes lite bittert för det var vårt sämsta resultat någonsin. Nåja, fåglar tar man inte där man sätter dem eller hur nu talesättet lyder. Efter avslutad rapportering reste jag mig från datorn och råkade då passera ett av fönstren. Vad ser jag! En jätteflock med bergfinkar, bofinkar, grönfinkar, grönsiskor och gulsparvar har precis landat. Det är fåglar överallt! Such is life!

Mest örn och svan

Det är ganska lugnt så här års på nordligaste Öland. Långt ute på vattnet ligger mörka band av andfåglar. Gräsänder, vigg, knipor och skrak mest men kikar man noga kan det finnas ett och annat spännande inslag. När hela flockarna plötsligt lyfter vet man direkt vad som är på gång.

Jo minsann! Där kommer havsörnen seglande och kikar efter en lämplig frukost.

Jag brukar säga att havsörn och svan är de vanligaste arterna så här års och örnarna ser man överallt, inte bara utmed kusterna. Här sitter en mätt örn i en grantopp efter att ha ätit upp ett kadaver ute på ett fält. Han var inte ensam. Det var fyra örnar och två korpar som delade på steken.

En art som vi ser ovanligt många av den här vintern är blåmesen. Härom dagen räknade jag till ett femtiotal som klängde på uppstickande vinterståndare på en översvämmad strandäng och det kommer ibland flockar av blåmesar och drar förbi.

Och så var det svanarna då. Varenda vik är full av sång- och knölsvanar och sångsvanarna drar ibland iväg till närliggande åkrar och äter sig mätta. 

Här är det en ung knölsvan vid Fyrön som är fullt upptagen med morgonputsen.

Så där ja! Nu duger det för idag!

Raritet

Vi hade just vinkat av en gäst, som bott hos oss några dagar. Vädret var hyfsat och vi bestämde oss. Vi åker ner till södra Öland och försöker få syn på den svarthalsade trasten som funnits där några dagar vid ett fågelbord. Trasten, som också kallas för Taigatrast, dyker upp i Sverige någon gång om året och det var ungefär 15 år sedan det fanns en på Öland senast. Väl värt att köra 12 - 13 mil för att få se den!

När vi bara hade några mil kvar till målet började det att regna. Lite långsamt först men väl framme regnade det ordentligt. Några tappra skådare fanns på plats och de berättade att den hade varit där för en kvart sedan. Bara att vänta alltså! Regnet fortsatte att skvala och vi blev allt våtare. Glasögonen hade behövt vindrutetorkare och jag försökte skydda den dyrbara kikaren under ylleschalen. Efter trekvart upptäckte en skådare trasten som just landade högt uppe i ett träd. Efter någon minuts funderande dök den ner invid en mur och kom så fram till matningen. Den tog då ett väldigt klokt beslut att sätta sig under trädgårdsbordet för att slippa regnet. 

Det försvårade möjligheten att få en bra bild men vad gör det. Jag fick ändå se den lilla trasten som i storlek var både lite mindre och smäckrare än en koltrast. Trots detta ingav den respekt bland koltrastarna som höll sig på behörigt avstånd och avstod från de bästa äppelbitarna, kanske för att undvika den smala, vassa näbben hos den sällsynta gästen från taigan.