Luftrummet över vår trädgård
verkar vara något av ett favorittillhåll för mängder av ladusvalor. Vi har
alltid sällskap av dem, till och med inomhus ibland, i sökandet efter
boplatser. Inte alla kan skryta med att de har en fläck efter svalskit på
sängöverkastet i sovrummet!
Häromkvällen pågick det
flygningar på väldigt låg höjd och ytterst intensivt vid ena sidan av huset.
Till slut började vi undra över anledningen till de upprepade inflygningarna
någonstans vid kökstrappan. Jodå, det fanns ett verkligt påtagligt skäl till
svalornas intresse. Trappan var översållad av stora flygmyror som en efter en
kröp upp någonstans från underjorden. De pustade ut en stund på trappstegen,
överväldigade av stundens allvar kanske. Nu var det ju dags för sommarens stora
parningsfest. Men så festligt blev det inte. Så fort de brett ut vingarna och
lyft en meter upp förvandlades de till svalmat.
Det här skådespelet pågick
under en timme och vi hade känslan av att det samlades fler och fler svalor.
Ibland vilade de en stund på luftledningar eller takåsar och kvittrade glatt
under pausen. En del unga svalor föredrog fortfarande att bli matade av
föräldrarna och det är fantastiskt att se hur de känner igen sina föräldrar på
långt håll i den stora svalflocken. När rätt mamma närmar sig sträcker de upp
sig och gapar långt innan hon har kommit fram.
Helt plötsligt blev det alldeles tomt och stilla. Inte en svala inom synhåll. Myrorna fortsatte att svärma så det var inte maten som tagit slut. Jag gick ut och tittade. Jaha! En snopen sparvhök flög sakta bort mot skogsbrynet.
