.JPG)
En solig förmiddag förra
veckan stod jag ute i trädgården och knipsade lite på en klängros. Plötsligt
hörde jag några höga toner som nästan skar i öronen. De kom från äppelträdet
alldeles bredvid mig. Jag tog några steg bakåt och kisade upp mot grenarna.
Jodå! Där satt halsbandsflugsnapparen. Jag hade hört den (eller flera andra)
runtomkring i träden hela morgonen, men nu satt den bara några meter ifrån mig.
Hänförd stod jag där med
sekatören i ena handen och beundrade den lilla krabaten uppe i trädet. Då hör
jag plötsligt ett flaxande ljud och något passerar med full fart nästan över
min axel. En stare landar demonstrativt på gräsmattan en liten bit framför mig
och samtidigt känner jag något som liksom studsar till på ryggen. Genom min
tunna sommartröja börjar en konstig fuktighet sprida sig. Jag tittar upp. Nej
inga trädgrenar i närheten som kunde ha släppt av en skvätt av nattens
nederbörd. Staren låtsas som ingenting och pickar oberörd runt på gräsmattan.
Jag drar av mig tröjan och
undersöker baksidan. En STOR klick av starens senaste måltid, väl bearbetad
genom tarmsystemet, har hamnat på min rygg. Jag blänger ilsket på staren. Här
gör man allt för att ni ska ha det bra! Mat, vatten, gratis bostäder,
bortschasande av katter, plantering av fågelvänliga buskar och träd, med mera,
med mera! Är det här tacken?
Muttrande för mig själv går
jag in och spolar tröjan i varmt vatten. Otack är världens lön!
