Med en damm i trädgården

Jag måste berätta om min damm! En liten "grop" i trädgården, klädd med gummiduk och med ett litet vattenfall bestående av några ölandsstenar och ett betongrör. Vattnet cirkulerar året om och fylls på ibland från en vattentunna vid husknuten och när det behövs, från vår gamla brunn i trädgården. Det händer alltid något runt en damm. På bilden ovan är det en okänd (och hemlös?) gammal katt, som dricker sig otörstig.

Snoken besöker den ibland och har till och med ömsat skinn där. Men när den försöker sig på att ta min store prins Padda, måste jag gripa in. Två gånger under veckan har jag avbrutit den tänkta måltiden med hjälp av en sopborste. Någon måtta får det vara på gästfriheten.

Fina fågelbesök av alla sorter har jag förstås hela tiden.

På bilderna här ser ni ett urval av dem. Så härligt också när svalorna swishar förbi och dyker ner efter en munfull vatten.

Från början var det förstås meningen att det skulle bli en prydnad för trädgården, men under årens lopp har den mer och mer förvandlats till något vildvuxet och oansat, där alla levande varelser trivs.

En av de större besökarna!

Sländor, bålgetingar och fjärilar uppskattar också min lilla vattensamling.

Och så fiskarna förstås! En och annan har hamnat i magen på gråhäger och snok under årens lopp, men det lilla bestånd vi har, härstammar från de fem guldfiskar vi köpte för femton år sedan. De lever i dammen året om och klarar sig bra.

Tillgången till vatten är uppskattad året om. Man blir törstig av att äta frö och talg under vintern och ett bad sitter inte i vägen, även om temperaturen är under nollstrecket.

Ibland blir det lite extra spännande, som de gånger en forsärla landar en stund!

Jag är så glad över min lilla damm på norra Öland!

 

Vid Ölands norra udde

 

Vid Ölands norra udde

 

                            Tidig morgon, norra udden, sista dagen i april

                        Nyuppstigna solen värmer, från vassen ljuder spovens drill

                          Från blommigt slån hörs ivrigt kvitter ifrån nyanlända,

                               som hungrigt söker efter flugor, larv och slända

 

De vilda apelträden skimrar likt rosa moln mot mörka enar

Daggen väter mina skor, där jag kliver varligt mellan stenar

Gräset glittrar, liksom sträcker sig mot solen

Och titta där, i backen blommar ännu luktviolen

 

En kärrhök kretsar över vassens täta skydd från äng till vatten

Där änder, tärnor värmer upp och putsar fjädrar efter svala natten

En flock av duvor sträcker utmed bron, där svalor redan pilar

runt Långe Eriks huvud, där hans ledblink nu i dagsljus vilar

 

Från sundet bakom tallarna en lågmäld sång vibrerar

När många hundra ejdrar vårens ankomst aviserar

Bland stenarna på stranden plockar rödbena och trastar

Och se, långt bort vid hällarna, gulärlor som rastar

 

Denna möjligheters morgon i vårens tid, då allt kan hända

En rörelse, en titt i kikaren, en drill, en okänd ibland alla kända

Men för det mesta, inget särskilt, ingenting som väcker sensation

Och ändå, ännu en morgon helt unik med egna dofter, egen färg och ton  

 

 

Svarthättor

 

Nu börjar det bli dags att spana efter svarthättorna här på Öland.

Svarthättans starka, klara strofer hör till det vackraste man kan höra om våren. För många år sedan hade jag en svarthättehane som landade vid mitt fågelbord  redan i slutet av februari. Jag lade ut överblivna dadlar från julbordet och det var tydligen en föda som passade honom. Han satt där dag efter dag och mumsade på de exotiska frukterna. Jag berättade om den tidiga svarthättan för gamla skådare i trakten, men blev inte trodd. Det måste vara en entita, var deras förslag. Jag förklarade att jag mycket väl vet hur en entita ser ut och att det här var en sångare med en svart hätta på huvudet, vilket knappast kan bli något annat än en svarthätta. En man var så säker på sin sak att han slog vad om en tusenlapp, vilket var en ansenlig summa på den tiden. Det fanns inget annat att göra än att bjuda hem tvivlarna att tillbringa en lördagsförmiddag vid mitt köksfönster. Vi satt där någon timme och ingen svarthätta dök upp. Så småningom var mannen med vadslagningen tvungen att åka vidare. ”Du kan börja spara ihop pengarna nu” var hans avskedsreplik när han startade bilen. Precis när hans bil försvann bakom första kröken landade svarthättan vid sina dadlar och började äta. De kvarvarande åskådarna kunde direkt konstatera att det minsann inte var någon entita utan en pigg liten svarthätta, vilket de också meddelade vadslagningsmannen när de träffade honom igen. Än i dag påminner jag honom om pengarna ibland, men har inte sett till dem ännu.

 

Numera är det välkänt att svarthättehanar kan anlända extremt tidigt och till och med övervintra här. Jag brukar spana efter dem när jag har lagt ut frukt vid fågelborden, men hittills är det bara den från mitten av 70-talet, som jag har haft turen att ha som matgäst under matningssäsongen.

 

Vårkänslor

Nu börjar vårsäsongen bland våra fåglar. De stora flockarna av grönfinkar, mesar och gulsparvar försvinner och i stället ser jag alltfler pyssla två och två. Ett säkert vårtecken! Den röda gladan är tillbaka igen och sånglärkorna börjar ta ton.

I en lövskogsdunge i närheten håller ett par av mindre hackspett till. Det snabba korta trummandet är oftast det som avslöjar dem, men härom dagen såg jag båda två leta föda högt uppe i trädkronorna. 

Ute på vattnet är kniphanarna i full gång med sina nackböjningar inför damerna och tidiga timmar.....

... när morgondiset ännu inte har släppt taget, kan man se örnarnas silhuetter, två och två långt ute på skären. Våren är på G!

 

På Öland igen

Så är jag tillbaka på Öland igen, efter ett par månader vid den sörmländska kusten. Lite utflykter där bjöd bland annat på ett gäng skäggmesar.

Februari månad på norra Öland brukar vara ganska händelselös. Mest örn och svan, brukar jag säga. Det stämmer ganska bra även detta år. Grupper av sångsvanar betar på fälten eller som här, letar efter kvarbliven fodermajs.

Under de blåsigaste dagarna samlar knölsvanarna ihop sig i stora flockar i de lugnare vikarna.

Havsörnarna börjar få vårkänslor och är lite mer aktiva än under de mörkaste månaderna. Svårt att få bra bilder under de fortfarande otroligt mörka dagarna, men sakta vänder det. I slutet av månaden brukar vi, förutom allt bättre ljus, också kunna sikta gravänder, lärkor och tofsvipor. Snart är vi där!

 

Plötsligt händer det

Sista dagarna i april 2019. Jag hade hört att det rastade en dvärgsparv på Fyrön längst uppe i norr, men hade annat för mig några dagar. När jag äntligen kom loss hade ingen sett den sedan dagen innan. Typiskt! Jag traskar runt i de där markerna flera gånger i veckan, men när det verkligen hettar till, har det ofta hänt att jag är "fastlåst" någon annanstans. Hur som helst, jag tog en sakta promenad ut på Fyrön ändå. Alltid finns det något roligt att se i den vackra miljön.

Plötsligt rör sig en liten fågel några meter framför mig i en buske på låg höjd. Ganska orädd och studerar mig lika noga som jag tittar på den. Dvärgsparven!

En lång stund umgicks vi där alldeles för oss själva, innan han tröttnade på mitt sällskap och försvann längre in i buskaget. En så mysig bekantskap!

 

Korsnäbbarnas år

Plötsligt rapporteras det förbiflygande korsnäbbsflockar nästan dagligen på Artportalen. Så roligt! Korsnäbbsår i år verkar det som. Här uppe i tallskogen på norra Öland kan vi ibland se några större korsnäbbar och vi har en del häckningar här, men nu har vi sett (och hört)  dem ovanligt ofta under senaste veckorna.

Jag hade turen att träffa på dem vid en vattensamling, där de, ganska orädda, gick ner för att dricka.

Så häftigt att kunna stå en lång stund och betrakta de vackra, lite exotiska fåglarna.

Uppskattningsvis 35-40 fåglar som försvann mot skogskanten ibland, men snart kom tillbaka för att dricka igen. Ett så roligt avbrott i den annars ännu så länge ganska fågelfattiga oktober.