Plötsligt händer det

Sista dagarna i april 2019. Jag hade hört att det rastade en dvärgsparv på Fyrön längst uppe i norr, men hade annat för mig några dagar. När jag äntligen kom loss hade ingen sett den sedan dagen innan. Typiskt! Jag traskar runt i de där markerna flera gånger i veckan, men när det verkligen hettar till, har det ofta hänt att jag är "fastlåst" någon annanstans. Hur som helst, jag tog en sakta promenad ut på Fyrön ändå. Alltid finns det något roligt att se i den vackra miljön.

Plötsligt rör sig en liten fågel några meter framför mig i en buske på låg höjd. Ganska orädd och studerar mig lika noga som jag tittar på den. Dvärgsparven!

En lång stund umgicks vi där alldeles för oss själva, innan han tröttnade på mitt sällskap och försvann längre in i buskaget. En så mysig bekantskap!

 

Korsnäbbarnas år

Plötsligt rapporteras det förbiflygande korsnäbbsflockar nästan dagligen på Artportalen. Så roligt! Korsnäbbsår i år verkar det som. Här uppe i tallskogen på norra Öland kan vi ibland se några större korsnäbbar och vi har en del häckningar här, men nu har vi sett (och hört)  dem ovanligt ofta under senaste veckorna.

Jag hade turen att träffa på dem vid en vattensamling, där de, ganska orädda, gick ner för att dricka.

Så häftigt att kunna stå en lång stund och betrakta de vackra, lite exotiska fåglarna.

Uppskattningsvis 35-40 fåglar som försvann mot skogskanten ibland, men snart kom tillbaka för att dricka igen. Ett så roligt avbrott i den annars ännu så länge ganska fågelfattiga oktober.

 

 

Trädlärkorna

Här på norra Öland med sanddyner, som en gång i tiden planterats med tallar för att binda sanden, med torrängar och alvarsmarker trivs trädlärkorna. Tidigt på våren hörs de första drillarna och sedan finns de här omkring hela sommaren. I år hörde jag den första den 22 mars, så de är verkligen ett tidigt vårtecken.

 

När jag precis hade flyttat till Öland hade jag sju stycken på gräsmattan utanför sovrumsfönstret en tidig höstmorgon. Att de hade sällskap med tre gulärlor gjorde inte upplevelsen sämre. Då kände jag verkligen att jag hade flyttat till rätt ställe.

 

En gammal dam som jag brukar prata med berättade en gång att det förr fanns lärkbon överallt i hagarna och man fick titta noga var man satte ner fötterna. Jag misstänker att det inte bara var sånglärkebon utan att en hel del av bona tillhörde trädlärkorna. Just häromkring har vi idag fler trädlärkor än sånglärkor.

 

Under flera år hade jag ungar i trädgården varje sommar. Så mysigt! Tyvärr försvann de när en granne byggde till ganska rejält på den fina torräng som gränsade till vår tomt. Så kan det gå!

 

 

Flygmyrefest

Luftrummet över vår trädgård verkar vara något av ett favorittillhåll för mängder av ladusvalor. Vi har alltid sällskap av dem, till och med inomhus ibland, i sökandet efter boplatser. Inte alla kan skryta med att de har en fläck efter svalskit på sängöverkastet i sovrummet!

 

Häromkvällen pågick det flygningar på väldigt låg höjd och ytterst intensivt vid ena sidan av huset. Till slut började vi undra över anledningen till de upprepade inflygningarna någonstans vid kökstrappan. Jodå, det fanns ett verkligt påtagligt skäl till svalornas intresse. Trappan var översållad av stora flygmyror som en efter en kröp upp någonstans från underjorden. De pustade ut en stund på trappstegen, överväldigade av stundens allvar kanske. Nu var det ju dags för sommarens stora parningsfest. Men så festligt blev det inte. Så fort de brett ut vingarna och lyft en meter upp förvandlades de till svalmat.

 

Det här skådespelet pågick under en timme och vi hade känslan av att det samlades fler och fler svalor. Ibland vilade de en stund på luftledningar eller takåsar och kvittrade glatt under pausen. En del unga svalor föredrog fortfarande att bli matade av föräldrarna och det är fantastiskt att se hur de känner igen sina föräldrar på långt håll i den stora svalflocken. När rätt mamma närmar sig sträcker de upp sig och gapar långt innan hon har kommit fram.

 

Helt plötsligt blev det alldeles tomt och stilla. Inte en svala inom synhåll. Myrorna fortsatte att svärma så det var inte maten som tagit slut. Jag gick ut och tittade. Jaha! En snopen sparvhök flög sakta bort mot skogsbrynet.

 

En flock ortolansparvar

Nu kunde det vara dags att börja spana efter någon ortolansparv, tänkte jag. Vi har haft en på besök några år i rad uppe vid Ölands norra udde. Ölandsornitologerna lägger ut fågelfrön på en plats mellan enbuskarna och där brukar den hålla till bland andra sparvar och finkar.

 

Full av förhoppning (som alltid) åkte jag upp till udden. Där stod redan några med tubkikare och kikade bort mot fågelmatningen. Jodå, det fanns faktiskt ett par av ortolansparv där. Häftigt! Två stycken! Jag tittade länge på de vackra små sparvarna som hoppade runt i gräset och plockade frön.

 

Så småningom beslöt jag mig för att ta med kameran och gå en bit längs vägen till udden. Det var starkt motljus, men en bit framför mig hoppade ett gäng med fåglar runt vid vägkanten. Bofinkar kanske. Jag såg inte riktigt i motljuset men jag tog några bilder eftersom jag ändå tyckte att en av fåglarna hade färgtoner i stil med ortolansparven.

 

Väl hemma igen tittade jag ordentligt på mina bilder. Tre ortolansparvar! Minsann var det inte tre stycken. Jag tittade igen. Men den där suddiga fläcken då? Tur att det går att förstora bilderna. Den suddiga fläcken var den fjärde ortolanen. Fyra ortolansparvar på en gång. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Senare såg jag på Svalan (numera Artportalen), att någon rapporterat in fem stycken. Kanske fanns det ännu fler. Hur som helst, en hel liten flock med ortolansparvar gästade Ölands norra udde under några dagar. (maj 2011)

 

Fågelvandring

Drillsnäppa

Jag läste någonstans att många organiserade fågelvandringar går till så att en superduktig ledare med extravagant utrustning springer runt och slänger ur sig latinska namn, vartefter fåglarna uppenbarar sig. Det kanske var lite parodiskt beskrivet men med en gnutta sanning i botten. Under årens lopp har jag deltagit i flera sådana vandringar där självaste ledaren redan är på väg mot nya fynd i buskarna, medan vi halvamatörer svarar på frågorna från de deltagande helamatörerna.

 

För att vara rättvis måste jag också berätta att jag varit med om trevliga vandringar där ledaren varit mån om att alla har sett gröngölingen på stubben en bit bort eller har uppfattat att det är gulsparven som sjunger i busken intill.

 

På mina guidade turer under flera år vid Böda hamn, har min målsättning varit att ge deltagarna en inblick i fåglarnas värld. Hur många arter har vi i Sverige, hur många har observerats just i det här området. Vilka arter är i riskzonen och varför. Finns det några som ökar och vad beror det på. Ser vi någon fågel berättar jag lite om den. Sånglärkan som minskar starkt. Ladusvalan som kan ha upp till trehundra insekter i näbben när hon matar sina ungar. Skärfläckan som glädjande nog är stabil i antal och är en av karaktärsfåglarna just i vårt område. Jag berättar om havsörnen och vecklar ut ett snöre som visar vingbredden om den skulle sitta framför oss på marken med utslagna vingar. Allt det här ger upphov till nya insikter hos åhörarna och skapar både frågor och aha-upplevelser.

 

Vid den sista vandringen under en av säsongerna, fick vi plötsligt ett tjugotal   nya deltagare. Det var områdets betande boskap, som tidigare hållit sig på avstånd, men nu plötsligt blev närgånget intresserade av den guidade gruppen. Att berätta om något spännande när en stor kossa nästan vilar huvudet på din axel och frustar i örat är inte så lätt och åhörarna tappar lätt koncentrationen när två ungdjur bråkar om platsen mellan dem. Vi bestämde oss snabbt för att lämna området och avsluta det hela på ett lugnare ställe.

 

Skärfläcka

 

Stå inte på min gräsmatta!

 

 

 

En solig förmiddag förra veckan stod jag ute i trädgården och knipsade lite på en klängros. Plötsligt hörde jag några höga toner som nästan skar i öronen. De kom från äppelträdet alldeles bredvid mig. Jag tog några steg bakåt och kisade upp mot grenarna. Jodå! Där satt halsbandsflugsnapparen. Jag hade hört den (eller flera andra) runtomkring i träden hela morgonen, men nu satt den bara några meter ifrån mig.

 

Hänförd stod jag där med sekatören i ena handen och beundrade den lilla krabaten uppe i trädet. Då hör jag plötsligt ett flaxande ljud och något passerar med full fart nästan över min axel. En stare landar demonstrativt på gräsmattan en liten bit framför mig och samtidigt känner jag något som liksom studsar till på ryggen. Genom min tunna sommartröja börjar en konstig fuktighet sprida sig. Jag tittar upp. Nej inga trädgrenar i närheten som kunde ha släppt av en skvätt av nattens nederbörd. Staren låtsas som ingenting och pickar oberörd runt på gräsmattan.

 

Jag drar av mig tröjan och undersöker baksidan. En STOR klick av starens senaste måltid, väl bearbetad genom tarmsystemet, har hamnat på min rygg. Jag blänger ilsket på staren. Här gör man allt för att ni ska ha det bra! Mat, vatten, gratis bostäder, bortschasande av katter, plantering av fågelvänliga buskar och träd, med mera, med mera! Är det här tacken?

 

Muttrande för mig själv går jag in och spolar tröjan i varmt vatten. Otack är världens lön!

Härfåglar

 

En av de sista dagarna i april 2017 blev en riktig sommardag här på Öland. Vi pysslade i trädgården hela dagen och efter kvällsmaten tyckte vi ändå inte riktigt att det var dags att stanna inne. Vi beslöt att ta en tur till Ölands norra udde (ett av våra vanligaste utflyktsmål) så vi packade ihop tubkikare, kamera och allt annat som vi alltid släpar med oss. Av en tillfällighet gick jag in och tog en titt på ”Dagens fågel” innan vi åkte iväg. Någon hade larmat in en härfågel uppe på norra udden redan på förmiddagen. Vår lilla kvällstur blev plötsligt extra spännande.

 

Den här fågeln var sedd vid Obsplatsen, en bit från norra udden. Vi bestämde oss ändå för att åka ända fram till parkeringen. De vidsträckta strandängarna med gamla komockor som finns där borde vara ett bra tillhåll för en härfågel. Väl framme spanade vi runt åt alla håll. Ingen härfågel i sikte så långt som vi kunde se. Lite uppgivna beslöt vi oss för att åka tillbaka till Obsplatsen för att titta runt i omgivningarna. ”Jag går” sa jag. ”Jag kanske ser något utmed vägen.” Efter ungefär 150 meter var det något som hoppade runt på marken några meter från vägrenen. Härfågeln!!!  Jag fumlade med handen i fickan efter min lilla digitalkamera som jag alltid har med mig. Under tiden bestämde sig härfågeln för att flytta upp i ett träd några meter längre in. Jag höll kikaren med ena handen medan jag försökte få fart på kameran med den andra. Nej! Nu flög den ytterligare ett tjugotal meter inåt skogen och landade i ett nytt träd, nu lite skymd av grenar. Det blev inget foto men jag har bilden kvar i hjärnarkivet. Den lite uppkäftiga profilen, nästan som en Disneyfågel, och den svartvita randningen på vingen gör den unik och lätt att känna igen.

 

Förra gången jag såg en härfågel satt jag i vardagsrummet i vårt dåvarande hus i Trosa och slängde en blick ut genom fönstret. Någon underlig fågel hoppade runt och rotade i grannens stenparti tvärs över gatan. Jag trodde knappt mina ögon. Det var en härfågel mitt inne i Trosa. Det här hände för ungefär trettiofem år sedan då det inte fanns samma möjligheter att larma ut sina fynd. Som tur var råkade en äldre man, välkänd för sina kunskaper om naturen, se fågeln samma dag så den gången blev det till och med en artikel i den lokala tidningen.

 

Nu har det gått drygt tio år sedan jag skrev ovanstående och jag har sett en och annan härfågel sedan dess. Senaste gången var i september -21. Vi satt i lugn och ro med vårt eftermiddagskaffe då en härfågel plötsligt landade på kanten av en större blomkruka alldeles utanför köksfönstret. Den satt där en stund och putsade sig ordentligt innan den flög vidare och försvann. Det blev ytterligare ett av alla mina exklusiva tomtkryss här på norra Öland.

Bevingade väckarklockor

I morse vaknade jag cirka 5.30 av några tranors glada trumpetande på fältet en bit från sovrumsfönstret. Det var bara att ligga där och njuta av deras kommunicerande med varandra. Vad härligt att få vakna på det sättet istället för av en massa pling och surr från något mekaniskt elände! Jag ser fram emot de kommande varianterna av väckning. Förra våren hade jag både halsbandsflugsnappare och mindre flugsnappare som visslade på i tidig morgonstund. Då kan man inte ligga kvar i sängen. I tofflor och morgonrock får man smyga ut med kikaren och hoppas på att tidningsbudet tittar åt ett annat håll när han passerar.

 

Näktergalssång är också fint, åtminstone om de begränsar sig till någon timme och kanske inte heller sitter precis i närheten av fönstret. Många fåglar låter bättre på lite avstånd. Gökens hoande är efterlängtat av alla men kommer den för nära hör man alla hesa biljud som inte låter lika snyggt.

 

Det finns fåglar som inte låter någon somna i lugn och ro på kvällen. Rördrommen hör till dem. Han sätter igång med sitt tutande ungefär när det är dags att kvällsborsta tänderna och kan sedan oavbrutet blåsa på fram till gryningen. En kull hungriga hornuggleungar i trädgården kan skrika så det går kalla kårar på ryggen. Som små knytt sitter de och gastar tills de äntligen är mätta frampå småtimmarna.

 

Men visst står man ut med alla de här ljuden. Möjligen kan en skatfamilj precis i höjd med sovrumsfönstret på övervåningen vara nära gränsen för vad man tolererar. Under flera år fick vi stå ut med den ständigt kommunicerande flerbarnsfamiljen. Det hjälpte inte att vi varje vår försökte riva ner de första hemsläpade grenarna eller såga av den tallgren som skulle bli boets bärande konstruktion. Skatfamiljen hade bestämt sig. Trädet närmast vårt fönster var bäst. Kanske hade de upptäckt att det kunde vara ett skydd för många andra hotande faror att hålla sig så nära människorna som möjligt. Det är inte alltid så lätt att förstå efter vilka kriterier fåglarna väljer sina boplatser.

 

Jaså, du är en sådan där fågelskådare

Ibland räcker det med att gå ut i trädgården

Vissa människor har svårt att förstå tjusningen med fågelskådning. Jag tror att en del av nedklassningen av vårt stora intresse härstammar från en gammal sketch från 50- eller 60-talet där Stig Grybe spelar en tämligen förlöjligad ornitolog. Det här sätter vi oss förstås över. Det är inte fånigare att samla fågelkryss än vad det är att samla tablettaskar eller gamla plåtleksaksbilar i ack så fina originalkartonger. Att åka kors och tvärs över Sverige på jakt efter en saknad årgång av Kalle Anka går bra, men att köra tjugo mil för en rödhuvad dykand anses skrattretande. Nåja, vi ska inte reta upp oss på dem som inte begriper bättre. Våra fina samlingar tar inte plats, ligger inte och dammar till sig och blir inte angripna av skadedjur. Dessutom får vi frisk luft och motion medan vi samlar och också många fina naturupplevelser och möten med likasinnade.

 

Vår hobby kan varieras i det oändliga. Vi kan ha livssamlingar, årssamlingar, tomtsamlingar och lokalsamlingar. Vi räknar vinterfåglar och håller reda på ankomstdatum för de olika flyttfåglarna och förvånas när de stannar till november fast det normala är att de flyttar i oktober. Hela tiden är vi så glada för varje händelse i fågelvärlden som vi får ta del av och inte tjurar vi om någon raritet går oss ur händerna. Nej, vi gratulerar dem som lyckades och väntar tålmodigt till nästa gång som den lilla juvelen dyker upp igen.

 

Vår hobby är ständigt pågående. Vi kan vakna mitt i natten och höra en uggla utanför sovrumsfönstret. Under vintern är det invasionsfåglar, läckra röda tallbitar eller kanske nötkråkor och konstiga trastar som fångar vårt intresse. Försommaren är en slitig tid. Då är det både sena nattsångare och tidiga morgonsångare. Senare under sommaren kryllar det av ungar överallt. Inte alltid så lätta att artbestämma i sina halvfärdiga fjäderdräkter. Ja, sen är det höstflytten och så börjar allt om igen. Visst är det härligt med ett samlande som aldrig kan bli komplett! Vi har alltid något att göra och vi bär ständigt på det där hoppet inom oss att vi plötsligt ska gå rakt på något riktigt unikt i fågelväg. 

Forsärla i trädgårdsdammen!

Tomtkryss

Det är alltid roligt, spännande och intressant med fåglar men jag skulle ljuga om jag förnekade att det är extra kul med nya kryss. Jag tror inte riktigt på sådana där människor som t ex kommer hem med svampkorgen tom och fulla av besvikelse glättigt utbrister: ”Men det är ju ändå härligt att komma ut lite.” Nej, fullt i korgen ska det vara, vare sig det gäller svamp eller nya fågelarter.

 

För ett par veckor sedan fick jag ett nytt tomtkryss. Ingen märkvärdig fågel i stora delar av Sverige, men här på Öland är den inte särskilt vanlig. Det var en svartmes, som vågade sig ut ur den stora kronoskogen och fram till mitt fågelbord. Jag bor granne med skogen och jag har väntat på att skogsfåglarna ska våga sig fram. Under förra årets tuffa vinter kom en talltita och tittade sig runt och nu var det alltså dags för svartmesen. Under några dagar kom den både till frukost och middag och åt från talgbollar och fröautomat, men när vi fick plusgrader på termometern försvann den igen.

 

Svartmesen blev tomtkryss nummer 95 och nu väntar jag med spänning på 96:an. Under tiden njuter jag av flocken med stenknäckar (minst 22 stycken), gläds åt de första små grönsiskorna för i år och förundras över alla nötskrikor som tycks ha kommit över sin skygghet och nu invaderar trädgården dagligen.

 

(Skrivet år 2011. Nu har antalet tomtkryss ökat till 112.)

 

Gärdsmyg

En kulen vinterdag när satt jag i vardagsrummet med en bok, såg jag plötsligt en liten krabat som hoppade runt vid fönstret på altandörren. En mycket minimal och energisk gärdsmyg fladdrade runt och letade insekter i alla upptänkliga springor. Någon timme senare dök han upp vid sovrumsfönstret, fortfarande lika upptagen med att undersöka alla lister runt rutorna. ”Vad bra” tänkte jag. ”Han borde sponsras av Anticimex, så flitigt som han hjälper till med skadedjursbekämpningen. Hoppas att han också lyckas pilla ut några av de feta vinterflugor som sitter och slöar mellan fönsterkarmarna.” Hela eftermiddagen höll gärdsmygen på med sin genomgång av huset. Ett par gånger gjorde han en avstickare till fågelmatningen där han plockade lite på marken under fågelbordet.

 

Vi har gott om gärdsmyg här på norra Öland. Nu på vintern är de ganska tysta och diskreta. Ibland ser man dem nästan som en skugga som hastigt försvinner ner i en rishög utmed ett gärde eller som hoppar runt i en tät buske. Men de fattar lätt humör och man kan bli utskälld efter noter om man kommer ett steg för nära den buske som en gärdsmyg betraktar som sin privata egendom. Under förra vintern hade vi en liten rackare som höll till i vårt garage och han blev väldigt upprörd de gånger som han var ”hemma” och vi öppnade garageporten för att köra ut bilen. Som en pil for han ut till närmaste buske och hela kvarteret kunde höra vad han ansåg om vårt intrång. I år tror jag att en gärdsmyg övervintrar i vedboden. Jag har flera gånger sett en som flyger runt bland vedtravarna.

 

 

Vinterfåglar inpå knuten

Vi laddade upp flera veckor i förväg. Fyllde på av alla sorters frön, inhandlade russin, äpplen, margarin och kokos. Nu skulle det bli en rekordräkning i år. Vi hade läst och hört om sviktande antal fåglar vid fågelborden, men hos oss har det varit fler än någonsin ända sedan vi började mata i mitten av november.

 

Strax efter gryningen på fredagsmorgonen ropade maken från köket: ”Fyra koltrastar, en sparvhök!” Jag slängde på mig morgonrocken och började anteckna. Maken var plötsligt alldeles tyst vilket är ovanligt och alltid upphov till oro. ”Vad är det?” frågade jag. ”Det finns inte en enda fågel här, sparvhöken måste sitta kvar någonstans.” Dramatiken tätnade runt vårt lilla hus. Vi spanade ut genom alla fönster men ingen sparvhök syntes till och inte någon annan fågel heller. Skulle vi bli sittande här med blanka blad och sakta förmultnande fågelmat? Efter en lång och nervös väntan dök det upp en blåmes och så småningom var serveringen igång igen.

 

Men vad är det för underliga krafter som år efter år påverkar antalet fåglar just under vinterfågelräkningen? Precis som förra året var det en envis vind som låg på och då kryper de små tättingarna gärna långt in i enbuskarna och gör bara snabba visiter vid fågelbordet. Men ändå! Var tog våra flockar med domherrar vägen? Och stenknäckarna som jag räknade till 22 stycken för några veckor sedan. Våra fasantuppar som jag nästan började betrakta som tamhöns, syntes inte heller till. Till och med gråsparvarna som annars ständigt tjattrar från hustaket, var spårlöst försvunna.

 

Vid slutsummeringen hade vi ändå fått ihop tjugo arter. Visserligen bara en bergfink, en gråsiska, en grönsiska, en stenknäck och så de tre domherrar som plötsligt, vid den sista titten ut genom fönstret, lyste grant röda i björken. Det blir nog bättre nästa år!

(Skrivet 2012 men det blir nog ungefär likadant i år)