Kroknäbbarna

Det är något fascinerande med rovfåglarna. Vackra, suveräna och dödsbringande med sina starka klor och kraftiga näbbar. Snabba är de också. Den här duvhöken flög upp mitt framför mig och jag slängde upp kameran innan jag knappt sett vad det var som drog förbi.

Måsen i klorna hade dragit sin sista suck och jag råkade störa höken precis när han skulle inleda måltiden.

Den mindre kusinen sparvhöken håller dagligen till i min trädgård och små dunhögar här och var skvallrar om hans framfart.

Havsörnar har vi överallt och för det mesta ser man dem långt borta på en sten i havet eller flygande över stränderna på spaning efter dagens middag.

Den här delade ett kadaver med några kråkor. Kråkorna försvann när jag kom men örnen satt kvar lite längre. Övermätt kanske?

Inte helt lätt att trassla in de stora vingarna i en gran men till slut lyckades han.

Här kan man se den imponerande vingbredden. Ända upp till 2.40 mellan vingspetsarna. Oj, suckar alla hänfört, när jag vecklar ut mitt snöre med örnens vingbredd, som jag brukar ha i fickan när jag ska prata om fåglar.

Stanna bilen, ropar jag till maken och nästan kastar mig ur. I det trista disiga vädret får jag plötsligt se två glador bråka med några kråkor.

Kul att se årets första röda glador men det blir säkert fler. De verkar breda ut sig snabbt och de senaste åren har vi haft dem dagligen över vår lilla by under hela sommaren.