Vi laddade upp flera veckor i
förväg. Fyllde på av alla sorters frön, inhandlade russin, äpplen, margarin och
kokos. Nu skulle det bli en rekordräkning i år. Vi hade läst och hört om
sviktande antal fåglar vid fågelborden, men hos oss har det varit fler än
någonsin ända sedan vi började mata i mitten av november.
Strax efter gryningen på
fredagsmorgonen ropade maken från köket: ”Fyra koltrastar, en sparvhök!” Jag
slängde på mig morgonrocken och började anteckna. Maken var plötsligt alldeles
tyst vilket är ovanligt och alltid upphov till oro. ”Vad är det?” frågade jag.
”Det finns inte en enda fågel här, sparvhöken måste sitta kvar någonstans.”
Dramatiken tätnade runt vårt lilla hus. Vi spanade ut genom alla fönster men
ingen sparvhök syntes till och inte någon annan fågel heller. Skulle vi bli
sittande här med blanka blad och sakta förmultnande fågelmat? Efter en lång och
nervös väntan dök det upp en blåmes och så småningom var serveringen igång
igen.
Men vad är det för underliga krafter
som år efter år påverkar antalet fåglar just under vinterfågelräkningen? Precis
som förra året var det en envis vind som låg på och då kryper de små
tättingarna gärna långt in i enbuskarna och gör bara snabba visiter vid
fågelbordet. Men ändå! Var tog våra flockar med domherrar vägen? Och
stenknäckarna som jag räknade till 22 stycken för några veckor sedan. Våra
fasantuppar som jag nästan började betrakta som tamhöns, syntes inte heller
till. Till och med gråsparvarna som annars ständigt tjattrar från hustaket, var
spårlöst försvunna.
Vid slutsummeringen hade vi
ändå fått ihop tjugo arter. Visserligen bara en bergfink, en gråsiska, en
grönsiska, en stenknäck och så de tre domherrar som plötsligt, vid den sista
titten ut genom fönstret, lyste grant röda i björken. Det blir nog bättre nästa
år!
(Skrivet 2012 men det blir nog ungefär likadant i år)
