Generationer av gräsänder...och människor

I julhelgen var jag på besök i den lilla staden Trosa där jag bott i en väldig massa år innan vi flyttade till Öland. Ett av vinternöjena i Trosa är att gå ner till ån och mata gräsänderna. Så fort någon kommer med en brödpåse eller annat i händerna sätter alarmkvackandet igång utmed hela sträckan av ån som löper genom bebyggelsen, två till tre kilometer ungefär. Står man nere vid hamnbassängen kan man höra det högljudda kvacket gå från näbb till näbb ända upp till kvarnen. Så kommer de i stora flockar, simmande och lågflygande, knuffandes och bråkandes ända fram till den förmodade matleverantören. Så har det varit i de fyrtio år som jag har följt dem och säkert ännu längre tillbaks. När våra barn var små var det inte löfte om MacDonald`s eller andra moderna begivenheter som fick dem att städa sina rum. Nej, det var möjligheten att få följa med och mata änderna som fick dem att plocka upp från golvet och ställa fint i hyllorna. På annandagen gick jag en promenad utmed ån och minsann, där stod en man och slängde ut bröd. Han är infödd Trosabo och jag vet att han varit där med sina föräldrar som liten och senare med både barn och barnbarn. Ett nöje som står sig genom generationerna!

God Jul

Så var vi där igen. Dan före dan före dan... Och även om man försöker stå emot så dras man med när julmyset breder ut sig. Och vad kan då passa bättre än att önska er alla en riktigt fin julhelg med julfågeln framför andra, domherren. Bilderna är tagna i min trädgård sista dagen i oktober då rönnarna dignade under bärens tyngd. Maken slog i bondepraktikan och muttrade "mycket rönnbär, sträng vinter"men ännu så länge har vi plusgrader och grönt, så bondepraktikan kanske är inaktuell nu när de stora klimatförändringarna börjar märkas.Hur som helst God Jul och Gott Nytt År!

Visst saknar vi det...

Det hjälper inte att trädgården är full av hungriga, törstiga fåglar, att vi snabbt närmar oss den spännande vinterfågelräkningen och att det är mindre än tre veckor kvar tills vi kan klämma dit de första kryssen på 2012 års lista, som förstås ska bli den längsta hittills. Det känns ändå tomt och framför allt tyst. Inga hisnande flygövningar runt huset av ladusvaleungar eller tornseglarskrin i sommarnatten, inget spännande prassel i ljusgröna vassar, ingen trängsel av småvadare på de fuktiga kalkstenshällarna. Ingen stilla kväll vid stranden då en sothöna tar en sista sen simtur i kvällssolens ljus. Men snart vänder det och istället för saknad börjar vi känna förväntan, då plötsligt allt ligger framför oss istället för bakom oss.