Jag läste någonstans att
många organiserade fågelvandringar
går till så att en superduktig ledare med extravagant utrustning springer runt
och slänger ur sig latinska namn, vartefter fåglarna uppenbarar sig. Det kanske
var lite parodiskt beskrivet men med en gnutta sanning i botten. Under årens
lopp har jag deltagit i flera sådana vandringar där självaste ledaren redan är
på väg mot nya fynd i buskarna, medan vi halvamatörer svarar på frågorna från
de deltagande helamatörerna.
För att vara rättvis måste
jag också berätta att jag varit med om trevliga vandringar där ledaren varit
mån om att alla har sett gröngölingen på stubben en bit bort eller har
uppfattat att det är gulsparven som sjunger i busken intill.
På mina guidade turer under flera
år vid Böda hamn, har min målsättning varit att ge deltagarna en inblick i
fåglarnas värld. Hur många arter har vi i Sverige, hur många har observerats
just i det här området. Vilka arter är i riskzonen och varför. Finns det några
som ökar och vad beror det på. Ser vi någon fågel berättar jag lite om den.
Sånglärkan som minskar starkt. Ladusvalan som kan ha upp till trehundra
insekter i näbben när hon matar sina ungar. Skärfläckan som glädjande nog är
stabil i antal och är en av karaktärsfåglarna just i vårt område. Jag berättar
om havsörnen och vecklar ut ett snöre som visar vingbredden om den skulle sitta
framför oss på marken med utslagna vingar. Allt det här ger upphov till nya
insikter hos åhörarna och skapar både frågor och aha-upplevelser.
Vid den sista vandringen under
en av säsongerna, fick vi plötsligt ett tjugotal nya
deltagare. Det var områdets betande boskap, som tidigare hållit sig på avstånd,
men nu plötsligt blev närgånget intresserade av den guidade gruppen. Att
berätta om något spännande när en stor kossa nästan vilar huvudet på din axel
och frustar i örat är inte så lätt och åhörarna tappar lätt koncentrationen när
två ungdjur bråkar om platsen mellan dem. Vi bestämde oss snabbt för att lämna
området och avsluta det hela på ett lugnare ställe.