Bevingade väckarklockor

I morse vaknade jag cirka 5.30 av några tranors glada trumpetande på fältet en bit från sovrumsfönstret. Det var bara att ligga där och njuta av deras kommunicerande med varandra. Vad härligt att få vakna på det sättet istället för av en massa pling och surr från något mekaniskt elände! Jag ser fram emot de kommande varianterna av väckning. Förra våren hade jag både halsbandsflugsnappare och mindre flugsnappare som visslade på i tidig morgonstund. Då kan man inte ligga kvar i sängen. I tofflor och morgonrock får man smyga ut med kikaren och hoppas på att tidningsbudet tittar åt ett annat håll när han passerar.

 

Näktergalssång är också fint, åtminstone om de begränsar sig till någon timme och kanske inte heller sitter precis i närheten av fönstret. Många fåglar låter bättre på lite avstånd. Gökens hoande är efterlängtat av alla men kommer den för nära hör man alla hesa biljud som inte låter lika snyggt.

 

Det finns fåglar som inte låter någon somna i lugn och ro på kvällen. Rördrommen hör till dem. Han sätter igång med sitt tutande ungefär när det är dags att kvällsborsta tänderna och kan sedan oavbrutet blåsa på fram till gryningen. En kull hungriga hornuggleungar i trädgården kan skrika så det går kalla kårar på ryggen. Som små knytt sitter de och gastar tills de äntligen är mätta frampå småtimmarna.

 

Men visst står man ut med alla de här ljuden. Möjligen kan en skatfamilj precis i höjd med sovrumsfönstret på övervåningen vara nära gränsen för vad man tolererar. Under flera år fick vi stå ut med den ständigt kommunicerande flerbarnsfamiljen. Det hjälpte inte att vi varje vår försökte riva ner de första hemsläpade grenarna eller såga av den tallgren som skulle bli boets bärande konstruktion. Skatfamiljen hade bestämt sig. Trädet närmast vårt fönster var bäst. Kanske hade de upptäckt att det kunde vara ett skydd för många andra hotande faror att hålla sig så nära människorna som möjligt. Det är inte alltid så lätt att förstå efter vilka kriterier fåglarna väljer sina boplatser.