Flygmyrefest

Luftrummet över vår trädgård verkar vara något av ett favorittillhåll för mängder av ladusvalor. Vi har alltid sällskap av dem, till och med inomhus ibland, i sökandet efter boplatser. Inte alla kan skryta med att de har en fläck efter svalskit på sängöverkastet i sovrummet!

 

Häromkvällen pågick det flygningar på väldigt låg höjd och ytterst intensivt vid ena sidan av huset. Till slut började vi undra över anledningen till de upprepade inflygningarna någonstans vid kökstrappan. Jodå, det fanns ett verkligt påtagligt skäl till svalornas intresse. Trappan var översållad av stora flygmyror som en efter en kröp upp någonstans från underjorden. De pustade ut en stund på trappstegen, överväldigade av stundens allvar kanske. Nu var det ju dags för sommarens stora parningsfest. Men så festligt blev det inte. Så fort de brett ut vingarna och lyft en meter upp förvandlades de till svalmat.

 

Det här skådespelet pågick under en timme och vi hade känslan av att det samlades fler och fler svalor. Ibland vilade de en stund på luftledningar eller takåsar och kvittrade glatt under pausen. En del unga svalor föredrog fortfarande att bli matade av föräldrarna och det är fantastiskt att se hur de känner igen sina föräldrar på långt håll i den stora svalflocken. När rätt mamma närmar sig sträcker de upp sig och gapar långt innan hon har kommit fram.

 

Helt plötsligt blev det alldeles tomt och stilla. Inte en svala inom synhåll. Myrorna fortsatte att svärma så det var inte maten som tagit slut. Jag gick ut och tittade. Jaha! En snopen sparvhök flög sakta bort mot skogsbrynet.