Lärksången klingar

Den svenska våren är starkt förknippad med sånglärkans drillar högt uppe i det blå. Ledsamt nog har sånglärkorna det ganska tufft och de minskar snabbt i antal. Här på Öland har de glädjande nog inte alls minskat lika kraftigt och sånglärkan är fortfarande en av alvarsmarkernas karaktärsfåglar. Vid Kapelludden på östra Öland låg lärksången som en ljudridå över ängarna den soliga dag som jag var där. Nere på marken pilar de snabbt omkring i det höga fjolårsgräset och är svåra att fånga på bild men så plötsligt var där en lärka som för någon minut glömde all försiktighet för något frestande vid asfaltskanten. Så blev det några lärkbilder också.

Storspovarna är här

Man spanar och spanar utöver de fält där de brukar finnas. Kommer de snart? Och så plötsligt en förmiddag får vi stanna till med bilen och titta efter ordentligt. Ja, där går det en storspov, på samma ställe som förra året och året före det. En kvinna jag känner cyklar till sitt arbete tidigt om morgonen förbi de här fälten och hon berättar att hon ibland nästan blir anfallen av storspovsparet när hon stör deras morgonfrid. Senare på  eftermiddagen, i det lite disiga vädret,  hör jag ett vackert, ödsligt lockrop rakt över huvudet  och där flyger ytterligare en storspov. Han tar en extra sväng så jag hinner ta några bilder innan hann försvinner bort över vattnet.

Senaste nytt: Vårfåglar

I dag hade vi ännu en dag med en aning om sommar och det märks på fåglarna. Det börjar bli full fart på aktiviteter och sång. Uppe vid Ölands norra udde flög ett gäng med bläsgäss rakt över huvudet på mig. Det var fem stycken men jag lyckades få med fyra på bild. Ett sävsparvpar höll till runt parkeringen och lärkorna flög över strandängarna. Och det är bara mars! Vi har många månader kvar att njuta av skådespelet!

Örnfrossa

Nu är det örnarnas tid här på Öland! Varje gång jag är ute ser jag havsörnar på flera ställen. Ute förresten, jag behöver inte ens gå ut ibland. Då och då svävar en spanande örn rakt över hustaket, ibland förföljd av ett gäng upprörda kråkor. De stora mäktiga örnarna väcker alltid uppmärksamhet och många kikare riktas emot dem när de seglar över trädtopparna långt borta eller tar en sväng ut över vattnet och driver upp tusentals and- och måsfåglar för några minuter. Örnar som leker och kivas med sin tilltänkta  är en imponerande syn. Hur kan en så stor fågel totalt upphäva tyngdlagen och flyga upp och ner med klorna utspärrade i riktning mot lekkamraten?

Fyra örnar leker i luften över Trollskogen

På isen vilar måsarna lugnt i vårsolen

Flygkonst på hög nivå

Och så plötsligt uppfattar måsarna en av örnarna som hungrig 

Duvor i lagom mängd

Ett par vintrar i rad har jag haft ett turkduvepar som har hållit till i min trädgård. Så vackra fåglar, men när de satte igång med sina lockrop frampå vårkanten kan jag förstå att de tydligen har blivit lite av ett problem i vissa stadskärnor. De låter mera som småbarn i nöd än som en skönsjungande, uppvaktande trubadur. Den här vintern har jag inte sett till turkduvorna, men istället har jag haft ett litet gäng med ringduvor som har kommit regelbundet och ätit vid min fågelmatning. Jag bleknade lite och gjorde en snabb beräkning hur mina tillgångar skulle räcka till dubbelt så mycket fågelmat, när det vid ett tillfälle landade en betydligt större flock med duvor, men de var tydligen bara på genomresa här. Nu blir mina ringduvor vackrare och vackrare i färgerna för var dag och jag börjar höra deras rop bortifrån hagarna. Ett riktigt vårtecken!

Familjelycka

Vid Ölands norra udde finns det en lite udda familj. Den som läst sagan om den fula ankungen kan känna igen sig. Det är ett knölsvanspar som har adopterat en kanadagås, åtminstone får man det intrycket. De har levt där tillsammans hela vintern och ser ut att gilla varandra. När vindarna ligger på utifrån havet, samlas det mängder av svan, både knölsvan och sångsvan, i den lugna Grankullaviken. Mysigt att njuta av de vackra fåglarna och lyssna till sångsvanens småprat och vårläten.

Sparvhök

Min trädgård ingår i sparvhökens jaktrevir. Han kommer förbi ett antal gånger varje dag. De flesta försöken att fånga ett byte misslyckas och då sitter han, lite snopen, en stund på någon trädgren och hämtar nya krafter. Men några droppar blod i snön någonstans eller en fladdrande hög av gråblå pyttesmå fjädrar och dun visar att han lyckas någon gång varje dag. En felbedömning, ett ögonblicks ouppmärksamhet, sjukdom eller ålderdom gör att en och annan sparv eller mes förvandlas till sparvhöksföda. Själv är han aldrig ouppmärksam. Hans genomträngande blick spanar oavbrutet och huvudet går att vrida åt alla håll. Ingen nackspärr där inte! Jag beundrar hans otroliga snabbhet. Så många gånger har jag försökt få en bild precis när han lyfter från sin gren. Jag står beredd och så är han borta på en hundradels sekund. Den här gången fick jag en fin bild på stjärten!