Vårkänslor

Nu börjar vårsäsongen bland våra fåglar. De stora flockarna av grönfinkar, mesar och gulsparvar försvinner och i stället ser jag alltfler pyssla två och två. Ett säkert vårtecken! Den röda gladan är tillbaka igen och sånglärkorna börjar ta ton.

I en lövskogsdunge i närheten håller ett par av mindre hackspett till. Det snabba korta trummandet är oftast det som avslöjar dem, men härom dagen såg jag båda två leta föda högt uppe i trädkronorna. 

Ute på vattnet är kniphanarna i full gång med sina nackböjningar inför damerna och tidiga timmar.....

... när morgondiset ännu inte har släppt taget, kan man se örnarnas silhuetter, två och två långt ute på skären. Våren är på G!

 

På Öland igen

Så är jag tillbaka på Öland igen, efter ett par månader vid den sörmländska kusten. Lite utflykter där bjöd bland annat på ett gäng skäggmesar.

Februari månad på norra Öland brukar vara ganska händelselös. Mest örn och svan, brukar jag säga. Det stämmer ganska bra även detta år. Grupper av sångsvanar betar på fälten eller som här, letar efter kvarbliven fodermajs.

Under de blåsigaste dagarna samlar knölsvanarna ihop sig i stora flockar i de lugnare vikarna.

Havsörnarna börjar få vårkänslor och är lite mer aktiva än under de mörkaste månaderna. Svårt att få bra bilder under de fortfarande otroligt mörka dagarna, men sakta vänder det. I slutet av månaden brukar vi, förutom allt bättre ljus, också kunna sikta gravänder, lärkor och tofsvipor. Snart är vi där!

 

Plötsligt händer det

Sista dagarna i april 2019. Jag hade hört att det rastade en dvärgsparv på Fyrön längst uppe i norr, men hade annat för mig några dagar. När jag äntligen kom loss hade ingen sett den sedan dagen innan. Typiskt! Jag traskar runt i de där markerna flera gånger i veckan, men när det verkligen hettar till, har det ofta hänt att jag är "fastlåst" någon annanstans. Hur som helst, jag tog en sakta promenad ut på Fyrön ändå. Alltid finns det något roligt att se i den vackra miljön.

Plötsligt rör sig en liten fågel några meter framför mig i en buske på låg höjd. Ganska orädd och studerar mig lika noga som jag tittar på den. Dvärgsparven!

En lång stund umgicks vi där alldeles för oss själva, innan han tröttnade på mitt sällskap och försvann längre in i buskaget. En så mysig bekantskap!

 

Korsnäbbarnas år

Plötsligt rapporteras det förbiflygande korsnäbbsflockar nästan dagligen på Artportalen. Så roligt! Korsnäbbsår i år verkar det som. Här uppe i tallskogen på norra Öland kan vi ibland se några större korsnäbbar och vi har en del häckningar här, men nu har vi sett (och hört)  dem ovanligt ofta under senaste veckorna.

Jag hade turen att träffa på dem vid en vattensamling, där de, ganska orädda, gick ner för att dricka.

Så häftigt att kunna stå en lång stund och betrakta de vackra, lite exotiska fåglarna.

Uppskattningsvis 35-40 fåglar som försvann mot skogskanten ibland, men snart kom tillbaka för att dricka igen. Ett så roligt avbrott i den annars ännu så länge ganska fågelfattiga oktober.

 

 

Trädlärkorna

Här på norra Öland med sanddyner, som en gång i tiden planterats med tallar för att binda sanden, med torrängar och alvarsmarker trivs trädlärkorna. Tidigt på våren hörs de första drillarna och sedan finns de här omkring hela sommaren. I år hörde jag den första den 22 mars, så de är verkligen ett tidigt vårtecken.

 

När jag precis hade flyttat till Öland hade jag sju stycken på gräsmattan utanför sovrumsfönstret en tidig höstmorgon. Att de hade sällskap med tre gulärlor gjorde inte upplevelsen sämre. Då kände jag verkligen att jag hade flyttat till rätt ställe.

 

En gammal dam som jag brukar prata med berättade en gång att det förr fanns lärkbon överallt i hagarna och man fick titta noga var man satte ner fötterna. Jag misstänker att det inte bara var sånglärkebon utan att en hel del av bona tillhörde trädlärkorna. Just häromkring har vi idag fler trädlärkor än sånglärkor.

 

Under flera år hade jag ungar i trädgården varje sommar. Så mysigt! Tyvärr försvann de när en granne byggde till ganska rejält på den fina torräng som gränsade till vår tomt. Så kan det gå!

 

 

Flygmyrefest

Luftrummet över vår trädgård verkar vara något av ett favorittillhåll för mängder av ladusvalor. Vi har alltid sällskap av dem, till och med inomhus ibland, i sökandet efter boplatser. Inte alla kan skryta med att de har en fläck efter svalskit på sängöverkastet i sovrummet!

 

Häromkvällen pågick det flygningar på väldigt låg höjd och ytterst intensivt vid ena sidan av huset. Till slut började vi undra över anledningen till de upprepade inflygningarna någonstans vid kökstrappan. Jodå, det fanns ett verkligt påtagligt skäl till svalornas intresse. Trappan var översållad av stora flygmyror som en efter en kröp upp någonstans från underjorden. De pustade ut en stund på trappstegen, överväldigade av stundens allvar kanske. Nu var det ju dags för sommarens stora parningsfest. Men så festligt blev det inte. Så fort de brett ut vingarna och lyft en meter upp förvandlades de till svalmat.

 

Det här skådespelet pågick under en timme och vi hade känslan av att det samlades fler och fler svalor. Ibland vilade de en stund på luftledningar eller takåsar och kvittrade glatt under pausen. En del unga svalor föredrog fortfarande att bli matade av föräldrarna och det är fantastiskt att se hur de känner igen sina föräldrar på långt håll i den stora svalflocken. När rätt mamma närmar sig sträcker de upp sig och gapar långt innan hon har kommit fram.

 

Helt plötsligt blev det alldeles tomt och stilla. Inte en svala inom synhåll. Myrorna fortsatte att svärma så det var inte maten som tagit slut. Jag gick ut och tittade. Jaha! En snopen sparvhök flög sakta bort mot skogsbrynet.

 

En flock ortolansparvar

Nu kunde det vara dags att börja spana efter någon ortolansparv, tänkte jag. Vi har haft en på besök några år i rad uppe vid Ölands norra udde. Ölandsornitologerna lägger ut fågelfrön på en plats mellan enbuskarna och där brukar den hålla till bland andra sparvar och finkar.

 

Full av förhoppning (som alltid) åkte jag upp till udden. Där stod redan några med tubkikare och kikade bort mot fågelmatningen. Jodå, det fanns faktiskt ett par av ortolansparv där. Häftigt! Två stycken! Jag tittade länge på de vackra små sparvarna som hoppade runt i gräset och plockade frön.

 

Så småningom beslöt jag mig för att ta med kameran och gå en bit längs vägen till udden. Det var starkt motljus, men en bit framför mig hoppade ett gäng med fåglar runt vid vägkanten. Bofinkar kanske. Jag såg inte riktigt i motljuset men jag tog några bilder eftersom jag ändå tyckte att en av fåglarna hade färgtoner i stil med ortolansparven.

 

Väl hemma igen tittade jag ordentligt på mina bilder. Tre ortolansparvar! Minsann var det inte tre stycken. Jag tittade igen. Men den där suddiga fläcken då? Tur att det går att förstora bilderna. Den suddiga fläcken var den fjärde ortolanen. Fyra ortolansparvar på en gång. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Senare såg jag på Svalan (numera Artportalen), att någon rapporterat in fem stycken. Kanske fanns det ännu fler. Hur som helst, en hel liten flock med ortolansparvar gästade Ölands norra udde under några dagar. (maj 2011)