Långnäbbar

Rödspov, cirka 75 par i Sverige

Rödspov

Skärfläcka, ungefär 1200 par

Ruvande skärfläcka

Storspov i motljus

Visst är det både imponerande och fascinerande med de här långa näbbarna! Hur kan de klara av att styra dessa långa mudder- och plockverktyg, som de till och med kan borra ner djupt i något så när lös mark på fält och strandängar. Spovarna väcker verkligen uppmärksamhet både på grund av sin storlek och extremt långa näbbar. En annan vacker fågel med långa ben och lång näbb är skärfläckan. Hennes näbb är starkt uppåtböjd i änden och fungerar bra till att söka föda i grunt vatten och lös dy.

Tid i badrummet

Jag bor mitt i händelsernas centrum. Häromdagen utspelade sig följande lilla vardagsdrama utanför mitt sovrumsfönster vid trädgårdsdammen.

Ja, här sitter man och väntar...som vanligt

Nu får hon väl skynda sig! Ska det ta sån tid att tvätta sig lite?

Jag börjar känna mig riktigt irriterad

Men nu flaxar det till därborta vid bryggkanten

Jaha, där kom hon äntligen upp, dyngsur förstås!

Nåja, hon torkar snart i solen så vi kan fortsätta vår färd!

Plötsligt är de här

Man väntar och längtar! Man är ute och letar, synar varenda buske och trädtopp, låter kikaren svepa över strandängar och stränder. Vad man letar efter? Jo, vårfåglarna förstås. Efter det första ljumma vårregnet för några veckor sedan var det plötsligt stenskvättor och svarta rödstjärtar på ängarna uppe vid norra udden. Nyanlända letade de mat utan att bry sig om att jag försiktigt gick förbi. Sedan var det lugnt några dagar innan de första sångarna kom och buskarna blev fyllda av ärtsångare och andra myggjagare. Sedan började jag äta frukost med kikaren bredvid på köksbordet. Vad gör du undrade maken. Rödstjärten, sa jag, den brukar komma där borta vid stenpartiet. Mycket riktigt. Någon dag senare fanns den där. Nu var det törnskatornas tur. En eftermiddag upptäckte jag dem överallt. Tysta och diskreta satt de i buskarna, spanande efter föda. Så vackra fåglar! Vad väntar jag på nu då? Tja, det är väl rosenfink och sommargylling som står på tur. Den som väntar på något gott....

Mat, mat! Vi vill ha mat!

Daglig påfyllning

Talgbollar! Mums!

Stenknäckarna vänta ivrigt runt omkring

Förätit sig?

Min tur snart?

Stenknäck, lite exotisk nästan

Gulsparvarna sjunger och äter och sjunger igen

Nu, när fågelmaten börjar ta slut i butikerna, äter fåglarna som aldrig förr. De flyttar sig knappt när vi kommer för att fylla på vid matställena och det är nästan köbildning från morgon till kväll. De tre paren stenknäck bevakar noga jordnötsbehållarna medan blåmesarna hänger i klasar på talgbollarna. På marken under talgbollarna hoppar gulsparvar och pilfinkar och plockar nedfallna smulor, precis som järnsparv och rödhake, som är lite mer diskreta av sig. De senaste dagarna har svarthättan kommit förbi och tittat på vad som bjuds. För en del år sedan matade jag en svarthätta hela våren med överblivna dadlar från julbordet, men nu har jag inga sådana att bjuda på. Nu försöker vi dra in på matningen bit för bit. Snart får de övergå till bladlöss och myggor. Någon nytta ska de göra som tack för maten!

Mäktigt möte

Han kom flygande över alvarsmarkerna. Lite irriterad över tofsviporna som skrikande flaxade omkring honom, landade han i toppen av en enbuske. Det är inte lätt för en stor rovfågel att landa på klena grenar fulla av stickiga barr. Till slut fick han ändå ordning på vingar och fötter och satte sig tillrätta. Tofsviporna återvände till sina bon ute på alvaret och den sköna tystnaden sänkte sig. Han satt där en stund och såg sig omkring. Hans vråkögon spanade åt alla håll. Till slut bestämde han sig för att fortsätta sin färd, kanske i en annan riktning för att slippa tofsviporna.

Lyckade landningar

Bergfinkarna drar vidare till sina häckningsplatser uppe i norr

Grågässens varningskackel är inte kul när man ska smyga på någon spännande fågel

Extra roligt att träffa den svarta rödstjärten

Stenskvättorna har också kommit

En svart rödstjärt igen. Klicka på bilden för förstoring

Taltrasten och andra trastar hoppar omkring på alla fält och i skogsbrynen

Den lilla diskreta järnsparven är ett kärt återseende

Rödbenornas vackra ben gör sig bra mot de grå kalkstenshällarna

Nu är det fullt i luftrummet ovanför Öland. Många kommer nyanlända söder ifrån och andra far vidare efter några dagars påfyllning av förråden. Under några dagar har vi haft gräsmattorna fulla av hundratals bergfinkar och bofinkar. Nästan för många känns det som ibland när hela svärmen lyfter samtidigt från vår torräng. Hur var det nu med papegojsjukan? Och fågelinfluensan? Nåja, vi känner inte av några symtom ännu och nu har större delen av finkarna dragit vidare. Rödhakar, järnsparvar och sädesärlor letar mat runt huset och runt stenmurarna hoppar en och annan stenskvätta omkring. Uppe vid norra udden har jag träffat på både svart rödstjärt och ladusvalor och flera dagar i rad har en röd glada tagit en sväng över vår trädgård. Vilka spännande tider det är nu! Dessutom har vi äntligen fått lite vårvärme så nu kan jag hissa upp öronlapparna på yllemössan och lyssna efter sångare.

Svanvår

Plötsligt utspelas ett drama framför mina ögon. I den lugna gölen på strandängen försöker ett svanpar landa. Det par som redan har lagt beslag på den lilla vattenytan, blir ytterst upprörda och försöker till varje pris försvara sitt revir. Det uppstår mycket plask och bråk och det hela slutar med att alla försvinner därifrån. På den ena sidan av vattnet smyger jag med min kamera och på den andra sidan sträcker en nyfiken grågås upp sitt huvud och följer intresserat dramatiken i dammen.