Nötskrikornas tid

Den här tiden på året, när vi kör runt på småvägarna i Böda Kronopark, korsas vår väg ideligen av jäktade nötskrikor.

De stora, vackra men lite gapiga fåglarna har fullt upp med att samla ekollon och annat godis i sina vinterförråd.

Jag har en rad med ekar i min trädgård och jag är verkligen glad för varje ekollon som transporteras bort via flyg för lagring borta i skogskanten någonstans.

Så, tack alla nötskrikor för att ni städar undan så jag slipper rulla iväg på eländiga ekollonrullskridskor på min väg till brevlåda eller soptunna!

Banalt eller vackert?

Hur många illustrationer, målningar och foton av vita svanar har man inte sett under sitt liv? Precis som solnedgångar är de ett ganska utslitet motiv. Men ändå....!

Jag kunde inte låta bli att ta ännu några svanbilder, när jag hittade ett par i en stilla havsvik en tidig morgon i motljus.

Det ÄR vackra fåglar och fascinerande på många sätt, till exempel med sin trohet mot varandra in i döden. De här paret kommunicerade med varandra hela tiden med småprat.

Oj, här kom en tofsvipa med som en silhuett närmast kameran.

Svanarna såg ut att njuta av den stilla och varma höstmorgonen som vi hade för några dagar sedan. Nu är det regnrock och långkalsonger som gäller och en betydligt tuffare tillvaro väntar oss alla.

Från en liten sten i havet

Nu är det sädesärlornas tid. Överallt har vi sädesärlor, i trädgården, utmed vägarna och vid stränderna.

En varm och solig höstdag stod jag på bron vid Ölands norra udde och beskådade ärlornas jakt från en liten sten i viken.

Det var helt klart en bra plats med mycket mygg svärmande runtomkring och en stare som försökte mellanlanda blev snabbt bortkörd.

Vattnet var spegelblankt och emellanåt var det nästan svårt att urskilja hur många ärlor det egentligen var.

Lätt att bli lurad av spegelbilderna.

Det hoppades både högt och lågt efter de eftertraktade myggorna.

En riktig ärlebalett, bara musiken som fattades.

En jättesatsning...

...och sedan en vilostund i solskenet.

Prassel i busken

Jag har haft en del svarthättor i trädgården den senaste veckan. De kommer och äter frukost i oxbärsbusken vid dammen. Dessutom tar de sig en dusch genom att flaxa och hoppa runt bland de daggvåta bladen så det stänker lång väg. Ett roligt beteende som jag aldrig har sett tidigare. Genomvåta av dagg sitter de sedan och putsar sig i morgonsolen. Nu ska det bli fina bilder tänkte jag, den stora naturfotografen (ironi). Jag riggade upp mitt gömsle, väntade några dygn och smög sedan ut tidigt och kröp in i tältet. 

Av erfarenhet vet jag att jag behöver några extra kuddar med mig att sitta på Tältet är tillverkat för stora män på jakt och inte för en ynklig kvinna med kamera. Jag lade kuddarna på plats och tyckte först att jag satt riktigt bra men efter en stund hade kuddarna sjunkit ihop och jag fick allt längre upp till den lilla gluggen med utkik över buske och damm. Jättejobbigt! Jag fick lyfta kameran högt och såg inte riktigt vad jag gjorde. En suddig gulsparv tittade lite förvånat. Han hörde nog mina djupa suckar.

Så kom svarthättorna. Naturligtvis höll de mest till på baksidan av busken. Jag försökte följa dem med den tunga kameran och jag kände hur nackspärren var på gång. Armarna darrade allt mer av tyngden.

Jag bara knäppte bild efter bild, mest på grenar och vasstrån. Men jag ger inte upp! I morgon bitti blir det ett nytt försök, med flera kuddar i den "tältfasta" stolen.

En badare bland vadare

Ensam på hela stranden...hm, man kanske skulle ta sig ett dopp.

Därborta står det någon förstås, men han har ryggen hitåt.

Äh, jag doppar mig. Jätteskönt!

Och så bakdelen också. Mmmm!

Härligt!

Hjälp, smygtittare ovanför.Tja han får väl glo då.

Några som gapflabbar någonstans. Ja, kan man roa några så gör jag gärna det.

Så där ja! Ren och fin och lusfri. Nu kan jag fortsätta mitt ätande.

Trollskogen

Trollskogen med naturum på Ölands nordöstra kant är ett av mina favoritställen, där allt kan hända mellan de murgröneklädda stammarna. Har man tur kan man till och med ta tåget dit de sista kilometrarna genom den mystiska skogen med krokiga tallar och lavbeklädda sanddyner.

Här smyger rödhakarna omkring bland riset och mestågen fladdrar tjattrande förbi högt uppe bland trädens kronor. Här har jag vandrat hack i häl efter en trippande turturduva på en av stigarna och nästan letat ihjäl mig efter en sparvuggla, sedan jag tyckt mig höra några sparvugglevisslingar. Det var det nog också eftersom en annan skådare hörde samma sak nu i somras. Förra året var det flera som såg en järpe, utom jag förstås, trots åtskilliga timmars spanande. 

Trädkryparna kilar som små skogsmöss upp och ner för stammarna och ibland tappar man bort dem när de vänder ryggen till och smälter in bland barkbitarna.

Ovanför huvudet seglar ofta havsörnar och diverse sjöfåglar passerar när de byter från den östra havssidan till Grankullavikens lugnare vatten. Hackspett och spillkråka hackar i de gamla träden och korsnäbbarna tjattrar när de dra förbi. Och som sagt, här kan vad som helst hända!

Badsommar

Det har varit en lång, het och torr sommar. Badgästerna har flockats utmed Ölands stränder och även till min damm har det stundom varit köer. Här har en varm och flämtande törnskata landat för att ta sig ett dopp.

Bland stenarna smyger trädpiplärkan omkring och väntar på sin tur.

Är det fullt vid vattenfallet kan man landa bland näckrosorna menar den unge rödhaken.

Åh,vad det svalkar runt fötterna, tycker lövsångaren.

Jag tror att jag doppar mig ordentligt!

Grå flugsnapparen blöter också ner magen.

Tja, man är inte alltid så snygg när man kliver ur duschen. Här har det varit närkontakt med vattenfallet.

Efter badet får man soltorka. Gråsparven njuter av solen.