Iakttagen

Jag kände plötsligt, när jag stod och borstade tänderna i badrummet, att någon iakttog mig. Mycket riktigt! På en tallgren utanför badrumsfönstret satt sparvhöken. Han tog en vilopaus under morgonens jakt för att värma sina fötter. Den isiga vintern hade gjort honom kall om fötterna och stela, valhänta gripverktyg fungerar inte för en storjägare. Till synes avkopplad satt han där en stund, men det är ett bedrägligt lugn. Hans ögon spanar hela tiden runt i omgivningen. Det gäller att ha koll på allt. Fiender, mat eller rivaler. Allt måste registreras. Så....plötsligt, som en blixt, var han borta och småfåglarna började försiktigt återvända till talgbollar och jordnötspåsar.

Det våras för havsörnen

Jag är en örn! Stor och stark ser ni väl.

Is och havsörnar! Det är vintern på norra Öland  ett nötskal. De sitter där som mörka, kurande gubbar långt ute på isarna, sådana där dagar då himmel och is smälter ihop i ett enda grått töcken. Men nu plötsligt...de senaste dagarna, har det blivit lite annan fart på dem. Vårkänslorna har tagit överhand och nu ser man dem två och två, mäktiga och vitstjärtade, nojsa, bråka och retas högt uppe i luften. En härlig syn!

Hemnet

Stolt som en tupp var han, där han satt på en gren uppe på Norra udden. Riktigt nöjd med sig själv faktiskt! I den djungel som bostadsmarknaden är, hade han plötsligt gjort ett riktigt fynd. Morgonsol, öppen planlösning och gott om plats för en växande familj. Det kunde inte bli bättre. Nu gällde det bara att hålla alla konkurrenter borta i budgivningen och göra klart för dem att det här var hans och ingen annans. Han sträckte på sig i den låga februarisolen, öppnade näbben och började sjunga. Ingen tvekan om vem som ägde reviret. "Men hallå där! Du behöver ju en fru också!" Han tittade nedlåtande på mig. Vem var jag, som inte fattade att de snart skulle komma och ställa sig i kö för en sådan man med en sådan bostad och en sådan sångröst.

Trängsel runt talgbollen

 

 

 

 

 

 

Mitt badrumsfönster är strategiskt placerat precis vid en av mina fågelmatningar och turligt nog ett av de få fönster i huset som det går något sånär bra att fota igenom. En förutsättning är förstås att jag putsar det regelbundet, men lätt att glömma något så tråkigt. Härom dagen ångrade jag lite att jag inte hade varit mer energisk med fönsterputs och trasa, för plötsligt var det riktig trängsel vid talgbollen. Jag tjatar ofta om att blåmesar är tacksamma fotoobjekt med sitt söta utseende och snabbt växlande humör. Nu hade jag plötsligt en kombination av blåmesar och mina andra favoriter, stjärtmesarna, alldeles framför näsan. För en gångs skull verkade alla hålla sams och förenade i ett gemensamt mål, att äta tillräckligt för att klara den kalla och långa vinternatten.

En tur till Röda havet

Vi svängde ner till hamnen i Byxelkrok för att se om det fanns några spännande fåglar där. Jag hade sett en gråhäger där några dagar tidigare och ville se om den fanns kvar och en del änder brukar hålla till i de lugna vattnen i hamnbassängerna. Just i dag var det övervägande vigg där och den lilla flocken begav sig snabbt utåt när de fick se mig. Jag stod kvar en stund lite skymd av en sjöbod och snart kom ett av de modigaste paren tillbaka. Samtidigt upptäcker jag  att en av fiskebåtarna speglade sig i det blanka vattnet. Båten var rödmålad och syntes tydligt mot vattenytan. Precis då börjar viggparet simma mot den platsen, honan först och hanen efter. Jag håller nästan andan och väntar. Jo, de simmar rakt in i det röda vattnet och jag fick några roliga bilder. Ibland har man lite tur!

En viss skillnad

Man anar att något är på gång. Det är inte riktigt lika tyst ute längre. Skatorna börjar ingående studera alla pinnar och kvistar för att se vad som kan duga till förbättringar av boet. Trädgårdens holkar blir noggrant inventerade av blåmesar, talgoxar och pilfinkar. Fjäderdräkternas färger börjar bli klarare och parbildningen börjar anas. Ute vid vattnet sitter inte längre vitfåglarna och kurar i frysande grupper. De har fått mera svung i vingslagen och tar en extra tur i solskenet. Knipor och småskrakar är i full gång med träning inför kommande dansuppvisningar och sångsvanarna ute på isen ropar ut sin längtan efter den norrländska ödemarken. Våren är på väg även om hon backar några steg ibland!

Så var det färdigräknat då

Visst är det märkligt! År efter år samma sak! Först vimlar det av fåglar vid alla våra matningsställen. Flockar av bofinkar, bergfinkar och gulsparvar. Pilfinkar och gråsparvar i oräkneliga antal. Tre större hackspettar, nötväckor och entitor. Glada i hågen laddar vi upp för den stora vinterfågelräkningen. Vi släpar hem dyra äpplen, margarinpaket och säckar med frön och nötter. Och så har vi kommit till den stora räknarhelgen. Vi tittar ut genom alla fönster. Ser du någon, frågar jag ivrigt maken. Nä, säger han han. Efter lång väntan landar några koltrastar och fjorton pilfinkar. Vi antecknar. En sparvhök kommer som en blixt och slår ner. Vi kryssar över fjorton pilfinkar och ändrar till tretton. Så där håller det på hela helgen. Några gulsparvar, två bofinkar, en och annan blåmes. Vi piggnar till lite när det landar en flock med stjärtmesar. men sedan är det lika trögt igen. Måndag morgon rapporterar jag in resultatet och försöker sedan glömma eländet. Istället tar vi en tur upp till norra udden. Där blir jag glad igen när jag ser vattenpiplärka, skärpiplärkor och ängspiplärkor!