Svarthättor

 

Nu börjar det bli dags att spana efter svarthättorna här på Öland.

Svarthättans starka, klara strofer hör till det vackraste man kan höra om våren. För många år sedan hade jag en svarthättehane som landade vid mitt fågelbord  redan i slutet av februari. Jag lade ut överblivna dadlar från julbordet och det var tydligen en föda som passade honom. Han satt där dag efter dag och mumsade på de exotiska frukterna. Jag berättade om den tidiga svarthättan för gamla skådare i trakten, men blev inte trodd. Det måste vara en entita, var deras förslag. Jag förklarade att jag mycket väl vet hur en entita ser ut och att det här var en sångare med en svart hätta på huvudet, vilket knappast kan bli något annat än en svarthätta. En man var så säker på sin sak att han slog vad om en tusenlapp, vilket var en ansenlig summa på den tiden. Det fanns inget annat att göra än att bjuda hem tvivlarna att tillbringa en lördagsförmiddag vid mitt köksfönster. Vi satt där någon timme och ingen svarthätta dök upp. Så småningom var mannen med vadslagningen tvungen att åka vidare. ”Du kan börja spara ihop pengarna nu” var hans avskedsreplik när han startade bilen. Precis när hans bil försvann bakom första kröken landade svarthättan vid sina dadlar och började äta. De kvarvarande åskådarna kunde direkt konstatera att det minsann inte var någon entita utan en pigg liten svarthätta, vilket de också meddelade vadslagningsmannen när de träffade honom igen. Än i dag påminner jag honom om pengarna ibland, men har inte sett till dem ännu.

 

Numera är det välkänt att svarthättehanar kan anlända extremt tidigt och till och med övervintra här. Jag brukar spana efter dem när jag har lagt ut frukt vid fågelborden, men hittills är det bara den från mitten av 70-talet, som jag har haft turen att ha som matgäst under matningssäsongen.