Herrar på täppan

Det är en gråmulen hösteftermiddag och skatorna sitter på sin vanliga plats i toppen på hängbjörken och småpratar

Men vad är det där?

De fräcka kajorna kommer och tar vår bästa plats

Hur ska vi skrämma iväg dem?

Vi försöker och försöker...

Gång på gång attackerar vi

Det blir nästan ett riktigt slagsmål

Men de fräcka kajorna vinner och blir herrar på täppan!

Stjärtmesar

Från en liten dunge alldeles vid strandkanten hörs några välbekanta lockläten. Jag går försiktigt närmare och ser hur det rör sig lite bland grenarna. Och där, skymtar jag en lång stjärt under en tiondels sekund. En liten flock med stjärtmesar har landat bland buskarna och träden och undersöker noggrant varje sida av de halvvissna löven. De är så otroligt charmiga, de pyttesmå fåglarna med sina långa stjärtar. Jag står där länge och försöker få några bilder på dem. De struntar fullkomligt i min närvaro. Orädda klättrar de runt som små akrobater och tyngdlagen verkar vara upphävd. Tyngdlagen förresten, de kan inte väga mer än några gram, dessa små dunbollar.

Top Model

Han satt där på en sten vid den smala vägen ut till Högby fyr. När jag kom gående med kameran sträckte han lite på sig, burrade till fjädrarna och tittade intresserat på mig. Försiktigt närmade jag mig och han satt kvar som om han väntade på bästa avståndet för fotografering. När jag lyfte kameran började han posera. Vred lite på huvudet åt olika håll medan det gula ögat noggrant iakttog mig. Var jag nöjd med hans poserande? Jag tog en lång rad med bilder och först när jag vände ryggen till och gick in mot land igen, lyfte han och flög iväg. Hoppades han på en kommande karriär som fotomodell eller hade han helt enkelt svalt en för stor flundra som måste hamna rätt innan han kunde flyga vidare? Vad vet jag.

Inga rariteter men rara ändå

Svåra att upptäcka mellan alla gulgröna blad

Några blåmesar fanns det också. Tänk att kunna hänga i ett löv...

Nu är det årets heta veckor när det gäller fågelskådning och på den södra delen av Öland avlöser rariteterna varandra. Den ena rarare än den andra! Själv tog jag en sväng till den norra udden och där var det vid första anblicken riktigt lugnt. Jag gick omkring lite makligt, bytte några ord med den gamle pensionerade fyrvaktaren och duckade ibland för en nötskrika som for rakt över huvudet på mig. Men så, bland de vindpinade krokiga ekarna och oxlarna längst ut på fyrön, såg jag hur det rörde sig bland de höstfärgade löven precis överallt. Jag ställde mig alldeles stilla och plötsligt framträdde kungsfåglarna, som nästan i klungor blixtsnabbt for runt bland löven och letade mat. De smälte verkligen in bland eklöven, svåra både att upptäcka och fånga på bild.

Nötskrikornas tid

Plötsligt har det öppnats en ny flyglinje mellan vår rad med ekar i trädgården och skogen strax intill. Det är nötskrikorna som för en tid har glömt sin vanliga försiktighet och helt och hållet koncentrerar sig på att samla ihop så många ekollon som möjligt. Snabbt går det och de är nästan omöjliga att fånga på bild. Det rör sig bland löven, det flaxar och prasslar och då och då häver någon av dem upp ett skrik så man får hålla för öronen. Men jobba på ni och bär iväg med alla ekollon! Jag är trött på alla små ekplantor som växer upp som ogräs mellan stenarna i stenmuren, i gräsmatta och i rabatter!

Titta vi flyger...

Visst kan man känna en längtan ibland. Tänk att bara flaxa till med armarna, lyfta från marken och flyga iväg. Vad enkelt allt skulle bli. Många har försökt och konstruerat alla möjliga tillbehör att sätta fast runt rygg och bröstkorg. En del har faktiskt varit övertygade om att de kunde flyga och slängt sig ut från tak och broar. Adjöss med dem! Det är inte heller riktigt samma sak att kliva in i ett flygplan tillsammans med hundratals andra och flyga iväg i en stol, fastklämd i ett säkerhetsbälte. Men kunde vi resa oss och gå på två ben för hundratusentals år sedan så kan vi säkert snart börja flyga också. Vi får försöka skynda på utvecklingen.

Very nice - bajs!

Det är oftast trevligt att se lunchgäster njuta av maten men den här gången kändes det mera tveksamt. Men om jag glömmer bort min känsliga mage och tänker i kretsloppsbanor istället känns det bättre. Korna betar våra strandängar, vilket skapar en bra häckningsmiljö för många fågelarter. Korna lämnar stora högar efter sig, vilket är mindre bra för vattenkvaliteten i Östersjön, men eftertraktat av starar, sädesärlor med flera som plockar flugor, fluglarver och kanske också ett och annat osmält frö. Samtidigt sprätter de ut komockorna och hjälper därigenom till med gödslingen av betesmarkerna.