Den årliga deklarationen

År 2009 skrev jag om fågelräkningen i min blogg. Det känns lika aktuellt i år efter förra helgens räknande, så här kommer en repris:

I vår trädgård har vi fyra platser med fågelmatning. För att ha full kontroll över alla platserna måste vi springa mellan tre olika fönster.Vi har inget jättehus men det blir i alla fall en hel del steg varje dag. Ibland får man förflytta sig i ilfart från ett fönster till det fönster där tubkikaren vanligtvis står uppställd, slita åt sig den och tillbaks igen när man tycker sig se något ovanligt i buskarna. Hunden springer oftast med runt och ibland kan det uppstå farliga situationer om gubben kommer i samma utryckningsfart från ett annat håll, på väg till toaletten eller annat brådskande. Hittills har vi dock klarat oss utan blåmärken och vi har lagt halkskydd under alla mattor för säkerhets skull.

Nu närmade sig den stora vinterfågelräkningen och vi hade som vanligt laddat upp med kikare, block och penna vid varje fönster. På fredagen började vi spana redan i gryningen. Vi konstaterade omedelbart att det blåste ganska ordentligt och att det var just den vindriktningen som våra matgäster inte riktigt trivs i. Fredagen gick och fåglarna var lätt räknade. Några koltrastar långt inne i syrenbusken, en entita och några blåmesar var ungefär vad vi fick ihop. Vi tröstade oss med att det var tre dagar kvar att räkna.

På lördagen började räknandet direkt efter radions Naturmorgon. Lika dystert som föregående dag! Under Melodikrysset turades vi om att springa och titta och den enda ljuspunkten var vårt hackspettpar som satt på varsin talgboll och mumsade. Fram på dagen kom två bofinkar och en bergfink och några pigga skator.

Söndagen blev inte bättre.Vi fick ihop några talgoxar, fler blåmesar och ett par grönsiskor. En kort stund rastade ett gäng grönfinkar och en stenknäck tittade förbi.

På måndagsmorgonen kunde vi plussa på några pilfinkar. Fram på förmiddagen gav vi upp och rapporterade in det lilla vi hade fått ihop. Det kändes lite bittert för det var vårt sämsta resultat någonsin. Nåja, fåglar tar man inte där man sätter dem eller hur nu talesättet lyder. Efter avslutad rapportering reste jag mig från datorn och råkade då passera ett av fönstren. Vad ser jag! En jätteflock med bergfinkar, bofinkar, grönfinkar, grönsiskor och gulsparvar har precis landat. Det är fåglar överallt! Such is life!

Mest örn och svan

Det är ganska lugnt så här års på nordligaste Öland. Långt ute på vattnet ligger mörka band av andfåglar. Gräsänder, vigg, knipor och skrak mest men kikar man noga kan det finnas ett och annat spännande inslag. När hela flockarna plötsligt lyfter vet man direkt vad som är på gång.

Jo minsann! Där kommer havsörnen seglande och kikar efter en lämplig frukost.

Jag brukar säga att havsörn och svan är de vanligaste arterna så här års och örnarna ser man överallt, inte bara utmed kusterna. Här sitter en mätt örn i en grantopp efter att ha ätit upp ett kadaver ute på ett fält. Han var inte ensam. Det var fyra örnar och två korpar som delade på steken.

En art som vi ser ovanligt många av den här vintern är blåmesen. Härom dagen räknade jag till ett femtiotal som klängde på uppstickande vinterståndare på en översvämmad strandäng och det kommer ibland flockar av blåmesar och drar förbi.

Och så var det svanarna då. Varenda vik är full av sång- och knölsvanar och sångsvanarna drar ibland iväg till närliggande åkrar och äter sig mätta. 

Här är det en ung knölsvan vid Fyrön som är fullt upptagen med morgonputsen.

Så där ja! Nu duger det för idag!

Raritet

Vi hade just vinkat av en gäst, som bott hos oss några dagar. Vädret var hyfsat och vi bestämde oss. Vi åker ner till södra Öland och försöker få syn på den svarthalsade trasten som funnits där några dagar vid ett fågelbord. Trasten, som också kallas för Taigatrast, dyker upp i Sverige någon gång om året och det var ungefär 15 år sedan det fanns en på Öland senast. Väl värt att köra 12 - 13 mil för att få se den!

När vi bara hade några mil kvar till målet började det att regna. Lite långsamt först men väl framme regnade det ordentligt. Några tappra skådare fanns på plats och de berättade att den hade varit där för en kvart sedan. Bara att vänta alltså! Regnet fortsatte att skvala och vi blev allt våtare. Glasögonen hade behövt vindrutetorkare och jag försökte skydda den dyrbara kikaren under ylleschalen. Efter trekvart upptäckte en skådare trasten som just landade högt uppe i ett träd. Efter någon minuts funderande dök den ner invid en mur och kom så fram till matningen. Den tog då ett väldigt klokt beslut att sätta sig under trädgårdsbordet för att slippa regnet. 

Det försvårade möjligheten att få en bra bild men vad gör det. Jag fick ändå se den lilla trasten som i storlek var både lite mindre och smäckrare än en koltrast. Trots detta ingav den respekt bland koltrastarna som höll sig på behörigt avstånd och avstod från de bästa äppelbitarna, kanske för att undvika den smala, vassa näbben hos den sällsynta gästen från taigan.

December - överraskningarnas månad

December kan vara en månad full av överraskningar och då tänker jag inte bara på julklapparna. Nej, jag tänker förstås på små flygande presenter som kan dyka upp när man minst anar det. Det började redan förra året när jag precis hann upp till Trosa för att se ökenstenskvättan den 22 dec. Dagen efter var den försvunnen!

Den 2 dec i år flaxade plötsligt något stort och vitt omkring vid strandkanten. Nej, det var ingen svan, som annars nästan är de vanligaste fåglarna så här års. Det var en ägretthäger. 

Här är det inte Lucia som skrider fram med bestämda steg. Nej, det är en sädesärla. Inget märkvärdigt med det förutom att det faktiskt var på själva Luciadagen vid Byrums fiskehamn.

Ungefär samtidigt höll ett par svarta rödstjärtar till vid Böda hamn. De hade sällskap med en rödhake och verkade tillbringa nätterna under sjöbodarna i skydd för kyliga vindar och hungriga rovfåglar. Ur led är tiden kanske? Nu får vi se vad januari har att erbjuda! God fortsättning till er alla!