Sidensvansar

På långt håll såg vi den stora flocken över alvarsmarken. Som fylld av beslutsångest flög den hit och dit i stora svängar innan den plötsligt spriddes ut i små flockar som landade i träd och buskar över hela området.

Det var sidensvansarna som hade kommit, ett roligt hösttecken till skillnad mot många andra. Deras karaktäristiska profiler avtecknade sig som silhuetter i morgonmotljuset.

Några av dem landade i en enbuske, lite stickigt kanske eftersom det tog en stund innan alla var nöjda med placeringen.

Så hittade alla en bra plats och ätandet började. Lite ovanligt att de föredrog enbär när träden runt omkring dignade av rönnbär, hagtorn, oxelbär och vildäpplen. Men omväxling förnöjer!

Rödhakar, rödhakar och åter rödhakar

Jag var en sväng ner till Ottenby förra veckan. Mest kanske för att uppleva atmosfären under vecka 42 men också för att träffa en del gamla vänner. Jag kryssade en taigasångare, hörde (kanske) brunsångarens smackande inne i buskagen och såg inte skymten av brandkronad kungsfågel, men vad gör det! Istället såg jag mängder av korsnäbbar, kungsfåglar och så förstås rödhakarna. De fanns precis överallt! Tysta och diskreta hoppar de runt och undersöker allt som kommer i deras väg, till skillnad från andra rastlösa arter som hysteriskt flaxar hit och dit. Jag gillar verkligen rödhakarna. Så söta med sina pepparkornsögon, ganska orädda och lätta att fånga på bild (nåja, allt är ju relativt).

Kom inte innanför mitt staket

Naturen är full av osynliga gränser. De inhägnade områdena varierar i storlek efter årstiderna. De är störst på våren och kan bli nästan obefintliga under den kallaste vinterperioden. Jag pratar förstås om fåglarnas (och djurens) revir. En bit härifrån håller en svanfamilj till. De simmar för det mesta sakta omkring i maklig takt och doppar sina långa halsar under ytan ibland och fiskar upp lite ätbart. En riktig familjeidyll. Så kommer plötsligt några främmande svanar alltför nära och då gäller det att se stor, stark och skräckinjagande ut. Hela familjen inklusive den unga tonåringen blåser upp sig för att visa vilka det är som har makten och efter en tung, plaskande och stänkande jakt, försvinner inkräktarna och lugnet lägger sig igen.

Att stå nära en kungsfågel

Oj, nästan en bild på den lilla kungsfågeln

Rödhaken visar snällt upp sig

Snygg mot det gröna gräset

Ute vid fyren väntar talgoxen vid infoskylten

Han känner till varenda liten springa i det höga byggnadsverket

Men se där...en mindre korsnäbb..

..och några vackert röda hanar också

Det är någonting som rör sig i det förvildade päronträdet alldeles vid stigen på Fyrön. Jag saktar in på stegen och spanar mellan löven. Där lyser det till av ett orangefärgat streck. Det är en kungsfågel. Så otroligt liten när man står alldeles nära, nästan som en insekt. Jag försöker få in skärpan i kameran men den är inte stilla en sekund och far ut och in mellan grenarna. Den bryr sig inte så mycket om att jag står där. Den har inte tid att tänka på annat än mat. Det gäller att äta upp sig ordentligt inför den långa höstresan.  Lite längre bort på stigen sitter en annan orangelysande fågel. Det är rödhaken som gärna poserar framför kameran. Bofinkar, grönfinkar, gulsparvar och pilfinkar drar runt bland nyponbuskarna och berättar högljutt för alla som inte vet, att jag står där med min kamera och kikare. Men titta, det där är ingen fink! En mindre korsnäbb sitter i ett träd och äter på några oxelbär. Och där ser jag flera stycken vackert röda  herrar i sällskapet. Framme vid fyren guidar en snäll talgoxe för alla som vill titta på Långe Erik. Hoppas att vi får många sådana här fina höstdagar med många fågelupplevelser innan vintermörkret sänker sig.