Mäktigt möte

Han kom flygande över alvarsmarkerna. Lite irriterad över tofsviporna som skrikande flaxade omkring honom, landade han i toppen av en enbuske. Det är inte lätt för en stor rovfågel att landa på klena grenar fulla av stickiga barr. Till slut fick han ändå ordning på vingar och fötter och satte sig tillrätta. Tofsviporna återvände till sina bon ute på alvaret och den sköna tystnaden sänkte sig. Han satt där en stund och såg sig omkring. Hans vråkögon spanade åt alla håll. Till slut bestämde han sig för att fortsätta sin färd, kanske i en annan riktning för att slippa tofsviporna.

Lyckade landningar

Bergfinkarna drar vidare till sina häckningsplatser uppe i norr

Grågässens varningskackel är inte kul när man ska smyga på någon spännande fågel

Extra roligt att träffa den svarta rödstjärten

Stenskvättorna har också kommit

En svart rödstjärt igen. Klicka på bilden för förstoring

Taltrasten och andra trastar hoppar omkring på alla fält och i skogsbrynen

Den lilla diskreta järnsparven är ett kärt återseende

Rödbenornas vackra ben gör sig bra mot de grå kalkstenshällarna

Nu är det fullt i luftrummet ovanför Öland. Många kommer nyanlända söder ifrån och andra far vidare efter några dagars påfyllning av förråden. Under några dagar har vi haft gräsmattorna fulla av hundratals bergfinkar och bofinkar. Nästan för många känns det som ibland när hela svärmen lyfter samtidigt från vår torräng. Hur var det nu med papegojsjukan? Och fågelinfluensan? Nåja, vi känner inte av några symtom ännu och nu har större delen av finkarna dragit vidare. Rödhakar, järnsparvar och sädesärlor letar mat runt huset och runt stenmurarna hoppar en och annan stenskvätta omkring. Uppe vid norra udden har jag träffat på både svart rödstjärt och ladusvalor och flera dagar i rad har en röd glada tagit en sväng över vår trädgård. Vilka spännande tider det är nu! Dessutom har vi äntligen fått lite vårvärme så nu kan jag hissa upp öronlapparna på yllemössan och lyssna efter sångare.

Svanvår

Plötsligt utspelas ett drama framför mina ögon. I den lugna gölen på strandängen försöker ett svanpar landa. Det par som redan har lagt beslag på den lilla vattenytan, blir ytterst upprörda och försöker till varje pris försvara sitt revir. Det uppstår mycket plask och bråk och det hela slutar med att alla försvinner därifrån. På den ena sidan av vattnet smyger jag med min kamera och på den andra sidan sträcker en nyfiken grågås upp sitt huvud och följer intresserat dramatiken i dammen.

Ibland blir det lite fel

Vad var det som lyste så vitt en bit ut från stranden? En bläsand ligger och guppar på vågorna men vem har han i sällskap? En raritet? Nej, det finns ingen som ser ut så, vad jag vet. En helt vanlig bläsandshona som valt en alldeles för ljus ton i sin dagcreme? Skämt åsido, ett fall av partiell leucism gissar jag efter att ha läst på ordentligt. Jag skrev tidigare partiell albinism men det var nog fel. Tänk att det alltid dyker upp något intressant ute i naturen!

Knölsvanar

Vintern är en svår tid. Några dagar senare hade denna unga svan blivit örnföda.

Några försöker hitta bättre platser att övervintra på...

...medan andra kämpar på bland isflaken.

När solen tittar fram känns livet lättare...

....speciellt om man är två.

Härligt när våren är i antågande

Finns det något vackrare...

...än ett harmoniskt gammalt svanpar

Vinter på norra Öland. Utmed stränderna är det svan och havsörn som dominerar. Svanarna ser vi ibland i stora mängder, ofta knölsvan och sångsvan blandat. Örnarna tar för sig av detta dukade smörgåsbord. En och annan rödfärgad fläck ute på isen skvallrar om det. Det kan verka grymt för den oinvigde men vi ser ofta hela förloppet. En svan drar sig undan från de övriga, håller sig för sig själv några dagar och sedan... när vi kommer dit nästa gång, har den blivit örnmat. Ett förkortat lidande för en sjuk eller gammal svan.