Rödhakar

Vad är det som gör att rödhaken alltid har en extra stor plats i mitt hjärta? Visst, den är liten och söt och den sjunger vackert, ofta under den tid på dygnet då alla andra är tysta. Men det är något mer. Kanske att den är så trevligt diskret i sitt uppträdande. Den hoppar målmedvetet fram under buskarnas nedre grenar och plockar i sig av maten. Bråkar de andra fåglarna drar den sig snabbt undan tills det är lugnt igen. När jag är ute i trädgården och pysslar, finns den där hela tiden. De pepparkornsformade ögonen iakttar vad jag gör och när jag vänder ryggen till undersöker den om jag möjligen kan ha grävt fram något ätbart. I år har vi två stycken (minst) som har valt att övervintra. När snön kom och temperaturen kröp ner mot -15 blev vi riktigt oroliga för hur det skulle gå. "Har du sett rödhaken" blev den vanliga frågan varje morgon. Vi tittade ut och drog en suck av lättnad när den plötsligt satt på sitt vanliga ställe. Vi mosade talgbollar och strödde ut på marken och vi schasade bort skator och koltrastar som tyckte att det var en extra fin service. "Försvinn, det här ska rödhakarna ha!" Nu har ovädret bedarrat för den här gången och hittills har det gått bra för de små liven. Vi håller tummarna!