Det händer varje dag. Fyrtio människor, små och stora dödas i Afganistan i ett bombattentat eller drunknar i en överfylld båt på en flod. Hemskt säger vi och har glömt det i nästa sekund. Befaras en svensk ha varit med ökar vårt intresse något. Men händer det något i grannskapet, något litet som att grannfrun halkar och bryter lårbenshalsen, kan vi älta det gång på gång. Vem hittade henne? Hur lång tid tog det innan ambulansen kom? Hur ska det gå nu? Det är säkert en inbyggd brandvägg som vi alla har. Vi orkar inte ta på oss all världens bekymmer medan det lilla som sker är lättare att förstå. Likadant är det när det gäller fåglarna. Vi läser om hur liten procent av alla fågelungar som uppnår vuxen ålder. Visst, det är ju många faror som lurar, säger vi lite oengagerat. Siffror väcker inte några djupare känslor hos oss. Men när jag öppnar dörren på morgonen och hittar en död fågelunge utanför, då fylls jag av vemod. Då kommer döden nära inpå. En liten rödstjärtunge har flugit mot fönsterrutan och förmodligen dött omedelbart. Myror och flugor har redan upptäckt den och gör sitt bästa för att komma in mellan babyfjunen på bröstet. Så sorgligt! Försiktigt bär jag den lilla fågeln till en tät enbuske längst bort i trädgården och lägger den långt inne vid roten. Om några dagar är där bara en liten hög med fjädrar och dun som blåser bort med vinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar