Norra Öland har haft ett mörkgrått filter för solen under alldeles för lång tid nu. Färger och fåglar smälter in i det grå och ses mest som silhuetter. Här sitter en storskarv på en sten. Inte precis älskad, men alla har sitt berättigande.
För några dagar sedan hittade jag en storskarv död en bit från stranden. Sjuk eller gammal, jag vet inte. Den hade säkert vistats på platsen ett tag innan den dukade under. Det syntes på den mängd avföring som fanns runt omkring. Men så här på nära håll såg jag hur vacker den egentligen är. Det lysande gula runt näbb och ögon och det perfekta mönstret i fjäderdräkten.
Havsörnarna ser ut att må bra och jag ser flera av dem varje dag. Det har uppmärksammats att de gärna tar sig en skarvunge då och då under den tiden på året. Det bidrar säkert till att hålla skarvstammen i schack, vilket är bra för alla inklusive skarvarna själva. På bilden går en örn in för landning och siktar in sig på stenen, där det redan sitter en släkting.
En kort strid uppstår och det slutar med att båda sitter på varsitt håll i gräset och tjurar.
Ibland när man ser nått dött djur i naturen så blir man ledsen, men det är ju naturens gång. Egentligen är det konstigt att man inte ser fler, men kadavren äts ju upp ganska fort. "Den enes död, den andres bröd..." heter det ju! Men visst är det lite sorgligt när det är hela och vackra djur!!
SvaraRaderaKRAM
Susie