Tidig morgon

 

Jag vandrar lite försiktigt utmed stranden, från buske till buske kan man nästan säga och hoppas att jag inte väcker alltför mycket uppmärksamhet. Det går bra så här långt. Gråhägrarna sträcker på sig och putsar fjädrarna. De har inte sett mig.

 

 

Oj då. Hallå där! Det är inte bara jag som tar en morgonpromenad.

 

 

Långt ute i det bleka solljuset sitter havsörnarna och spanar.

 

 

I en enbuske väcker jag en gärdsmyg. Han får kamerablixten rakt i ögat och protesterar högljutt.

 

 

I motljuset framträder änderna som svarta silhuetter, men här var det lätt att avgöra vilken art det är. Så här stora, tjocka näbbar är det bara skedänderna som har.

 

 

Oj vem blev räddast. Ett gäng krickor flaxar förskräckta upp bakom en sten och jag, som inte såg dem, hoppar högt, lika överraskad som de.

 

 

Örn och svan

 

Jag brukar säga, lite skämtsamt, att under vinterhalvåret är det bara örn och svan utmed kusterna. Lite sanning ligger det bakom och vissa dagar är det nästan så. Efter att ha varit mer eller mindre osynliga under sommaren börjar nu havsörnarna visa sig dagligen igen.

 

 

Verkligen majestätiska fåglar där de kommer med sitt följe av undersåtar i form av kråkor, som lever av smulorna från den mäktiges middagsmat.

 

 

Här tronar en örn på skylten till fågelskyddsområdet.

 

 

Svanarna då? Ja, de samlar ihop sig och gungar runt i stora flockar. Jag läste i går en gammal skildring från mitten av 1800-talet. Då var det alldeles vitt av svan utanför Nord-Ölands kuster och de unga pojkarna, som var jaktsugna, fick förmanas av sina fäder. Vuxna svanar var inget att slösa ammunition på.

 

 

Örn och svan i all ära men ormvråkarna hör också vintern till, där de sitter och spanar utmed större vägar. Här har en landat på ett gräsbevuxet uthustak.