Banalt eller vackert?

Hur många illustrationer, målningar och foton av vita svanar har man inte sett under sitt liv? Precis som solnedgångar är de ett ganska utslitet motiv. Men ändå....!

Jag kunde inte låta bli att ta ännu några svanbilder, när jag hittade ett par i en stilla havsvik en tidig morgon i motljus.

Det ÄR vackra fåglar och fascinerande på många sätt, till exempel med sin trohet mot varandra in i döden. De här paret kommunicerade med varandra hela tiden med småprat.

Oj, här kom en tofsvipa med som en silhuett närmast kameran.

Svanarna såg ut att njuta av den stilla och varma höstmorgonen som vi hade för några dagar sedan. Nu är det regnrock och långkalsonger som gäller och en betydligt tuffare tillvaro väntar oss alla.

Från en liten sten i havet

Nu är det sädesärlornas tid. Överallt har vi sädesärlor, i trädgården, utmed vägarna och vid stränderna.

En varm och solig höstdag stod jag på bron vid Ölands norra udde och beskådade ärlornas jakt från en liten sten i viken.

Det var helt klart en bra plats med mycket mygg svärmande runtomkring och en stare som försökte mellanlanda blev snabbt bortkörd.

Vattnet var spegelblankt och emellanåt var det nästan svårt att urskilja hur många ärlor det egentligen var.

Lätt att bli lurad av spegelbilderna.

Det hoppades både högt och lågt efter de eftertraktade myggorna.

En riktig ärlebalett, bara musiken som fattades.

En jättesatsning...

...och sedan en vilostund i solskenet.

Prassel i busken

Jag har haft en del svarthättor i trädgården den senaste veckan. De kommer och äter frukost i oxbärsbusken vid dammen. Dessutom tar de sig en dusch genom att flaxa och hoppa runt bland de daggvåta bladen så det stänker lång väg. Ett roligt beteende som jag aldrig har sett tidigare. Genomvåta av dagg sitter de sedan och putsar sig i morgonsolen. Nu ska det bli fina bilder tänkte jag, den stora naturfotografen (ironi). Jag riggade upp mitt gömsle, väntade några dygn och smög sedan ut tidigt och kröp in i tältet. 

Av erfarenhet vet jag att jag behöver några extra kuddar med mig att sitta på Tältet är tillverkat för stora män på jakt och inte för en ynklig kvinna med kamera. Jag lade kuddarna på plats och tyckte först att jag satt riktigt bra men efter en stund hade kuddarna sjunkit ihop och jag fick allt längre upp till den lilla gluggen med utkik över buske och damm. Jättejobbigt! Jag fick lyfta kameran högt och såg inte riktigt vad jag gjorde. En suddig gulsparv tittade lite förvånat. Han hörde nog mina djupa suckar.

Så kom svarthättorna. Naturligtvis höll de mest till på baksidan av busken. Jag försökte följa dem med den tunga kameran och jag kände hur nackspärren var på gång. Armarna darrade allt mer av tyngden.

Jag bara knäppte bild efter bild, mest på grenar och vasstrån. Men jag ger inte upp! I morgon bitti blir det ett nytt försök, med flera kuddar i den "tältfasta" stolen.