Kära bilder

Utan att dra några raka gränser, vill jag ändå påstå att det är en viss skillnad på hur kvinnor och män värderar sina bilder. Kvinnor fotograferar med hjärtat och män med hjärnan. Nu börjar jag komma ut på svag is känner jag, men jag har hört killar lyckligt berätta exakt vilken utrustning, inställning med mera som de använde till den superklara, skarpa bild med exakt ljus som de har tagit, medan tjejer istället pratar om den lilla gulliga fågeln som satt där och tittade med sina pepparkornsögon och som de lyckades få en något så när identifierbar bild på. Jag har också fått det här bekräftat av en närstående proffsfotograf som känner igen fenomenet från fotokurser han brukar hålla i. Men det här är roligt och båda typerna av bilder behövs. Alla har vi bilder som vi känner lite extra för och som väcker minnen från det tillfälle som bilden togs. Min gåsbild ovan, är en sådan bild. En tidig aprildag, dimmig, disig och regnig tog vi en sväng för att om möjligt bryta tristessen med några vårtecken. Vi körde på små vägar som bestod av en blandning av is, lera och vatten, knappt framkomliga och omgivna av trista gråbruna stubbåkrar. Inte ett vårtecken i sikte förrän plötsligt...alldeles nära vägen, detta gåspar oroligt stack upp sin huvuden i dimman och undrade vilka vi var.

En annan kär bild från maj 2011. En tidig morgon tittar jag ut genom det inte alldeles nytvättade sovrumsfönstret. Plötsligt blixtrar det till av något knallblått längst bort i trädgården under stora björken. En blåhake!! I min trädgård på norra Öland! Fantastiskt!!! En suddig, men för mig viktig bild som bekräftar en otroligt rolig händelse. Så ser det ut i mitt fotoalbum.