Pilfink

En eftermiddag i trädgårdssoffan tidigt i juni gav inte det lugn och den ro som jag hade tänkt mig. Det hände saker runt omkring hela tiden. De första starungarna drog runt som ett bråkigt tonårsgäng, skrikande och kraxande. I träden runt omkring hade talgoxar och blåmesar sina ungar ute första dagen och det var föräldraförmaningar och lockrop oupphörligt.

Efter en stund upptäckte jag att jag satt mitt i ladusvalornas inflygningsbana till trädgårdsdammen. De svischade rakt över huvudet på mig för att sedan sänka sig på rätt höjd över vattenytan för att ta en munfull vatten. Fantastisk precision!  I de högre luftlagren svingade sig tornseglarna och en gröngöling passerade på låg höjd över grannens gräsmatta. Ibland hördes en liten truddelutt från törnsångaren och ärtsångaren rullade fortfarande sina ärtor.

Plötsligt hördes ett väldigt kackalorum inifrån tallens grenar. Vad var det för oväsen? Det lät nästan som ”Jag vill inte ha flera ungar i år” men det kanske var inbillning. Det var en pilfinkhane som tog för sig och när han var nöjd försvann han och den lilla pilfinkhonan satt ensam kvar och såg lite snopen ut. Jag kunde nästan höra hur hon drog en djup suck. ”Hem igen och börja om!”