Senaste nytt: Ringtrast

Trist att drabbas av vårförkylning. Rastlös trampade jag omkring hemma med vattenglas,näsdukar och panodilask. Nej, kan vi inte bara åka en liten sväng, sa jag till gubben. Jag vill se om första stenskvättan har kommit. Sagt och gjort! Jag paltade på mig ordentligt och vi åkte iväg. Och titta där! Vid Neptuni åkrar traskade några stenskvättor omkring tillsammans med sädesärlorna. Genast kände jag mig lite piggare. Vi for vidare och utmed vägen träffade vi på en annan skådare som stod och lyssnade efter en mindre hackspett. Vi bytte några ord och fortsatte mot norra udden. Bromsa! skrek jag plötsligt, vad är det som går där vid dikeskanten? Minsann, det var två ringtrastar som rastade under sin flytt norrut. Det var inte lätt att få några bra bilder när de hoppade omkring i gräset men man ser ändå tydligt den vita halsringen på dem. Vi måste säga till Anders, utbrast jag. Ingen mobil var med så för att inte skrämma dem backade vi en lång sträcka innan vi kunde vända och åka tillbaka till den andre skådaren. Han slängde sig förstås i bilen och vi körde tillbaka till trastarna. Då satt en av dem högt uppe i ett träd och den andra syntes inte till. Tänk vad man kan piggna till när det händer något roligt!

Trandans? Nej , inte riktigt.

Under flera dagar kretsade en hägerflock omkring vid Ölands norra udde. Jag räknade till 17 som mest, någon annan såg 21 stycken samtidigt. En mäktig syn att se de stora, tunga fåglarna flaxa omkring.

Oj, där har en landat på en stor sten!

Vid närmare kontroll var det torra fjolårsgräset fullt av gråhägrar. Trots sin storlek smälter de in förvånansvärt väl bland de gråbruna färgerna på marken. Vid den första anblicken kan man nästan tro att det är trandans på gång men det är faktiskt hägerhopp.

Det går åt mycket energi och det flaxas ordentligt när de stora fåglarna ska lyfta.

Men så får de tillräckligt med luft under vingarna och tar ytterligare ett varv runt Fyrön medan de funderar på om de ska stanna här över sommaren eller inte.

Trädgården full av fåglar

Det är helt onödigt att läsa eller lyssna till väderleksrapporterna. Det är bara att titta på fåglarnas beteende. Många fåglar som äter för allt vad de är värda innebär oväder på gång eller en kall natt. I går medan vindarna ökade i styrka gjorde jag ett snabbt överslag. Ungefär 300 fåglar mumsade på ända fram till kvällen då vindarna började gå över 20 sekundmeter. Bofinkar och grönsiskor dominerade men totalt räknade jag in 18 arter. Järnsparv och rödhake smög omkring under talgbollsbehållaren, gulsparvarna lyste som påskprydnader och steglitserna och domherrarna stod för det knallröda inslaget. Jag kan inte låta bli att smyga från fönster till fönster med kikaren. Det kan plötsligt dyka upp en tallsparv eller något annat spännande.
I måndags, den 24 mars, såg jag två sädesärlor utmed strandkanten. Rekordtidigt för min del.

En jägare i trädgården

Det är stormigt väder över Öland och vindarna gör det extra besvärligt att flyga, speciellt kanske för dem som ska jaga något annat som flyger. Den här sparvhöken valde att ta en kort paus på vår brygga vid trädgårdsdammen.

Riktigt avkopplad kan man aldrig vara. Huvudet vreds åt alla håll hela tiden.

Oj då vad vinden tar i! Bäst att hålla emot så jag inte far ner i dammen.

Något extra intressant däruppe kanske.

Jädrar, vad det blåser!

Vad är det där för en fink då?

Oj, det blåser in på bara kroppen!

Dags att ge sig av kanske. Det duger inte att sitta här och dega.

Hur det gick sedan ? Jo, en pilfink mindre i trädgården.

På strandkanten

Plötsligt är det inte bara vågornas brus som hörs under mina promenader utmed stränderna. Måsar, trutar och änder har plötsligt höjt ljudvolymen, inte någon sång precis men ändå ett härligt vårtecken.

Indelningen i par blir allt tydligare 

Gravänderna äter och tar igen sig innan det är dags att leta bohålor uppe på land

Oj, plötsligt svävar en glada förbi i motljuset. Vårens första! 

Tofsviporna finns överallt nu

Men...vad är det där för gäng som kommer farande? Gråhägrar! Jag räknar till elva stycken som flaxar förbi i en ryckig färd i motvindarna.

Långt ute i diset rastar jätteflockar av svärtor. Flera hundra gungar omkring på vågorna.

På lite närmare håll ser jag flockar med rufsiga småskrakar som jagar föda och småbråkar med varandra hela tiden.

Har jag riktig tur kan jag stöta på rastande lommar ute på vattnet.

Och...konstigt! På en gammal bryggstolpe sitter en sidensvans. Inga sjöfåglar precis. Maten börjar tryta så här dags och de letar föda i tångbankarna.

Direkt från trädgården

Just nu är det trängsel i min trädgård. I det lite gråmulna, disiga vädret väller det in hungriga gäster. Bofinkar, grönsiskor, stenknäckar, gulsparvar, koltrastar, ringduvor precis överallt. Och så den stora flocken med sidensvansar! Genom mina, ännu inte vårtvättade fönsterrutor,försöker jag följa deras framfart och trängseln runt äppelhalvorna. Det blir lite "dimmiga" bilder, men ni kan säkert föreställa er vilken aktivitet det är här just nu, på eftermiddagen en av de sista dagarna i februari. Och bortifrån kärret ropar tranorna som anlände för ett par dagar sedan. Rekordtidig landning för dem så vi håller tummarna för att de slipper uppleva alltför tuffa bakslag av kung Bore.

Gråsparvarna och vi

Vi gillar fåglar och en stor del av vårt liv går åt till att värna och underlätta för de små varelserna. Vi delar hus och trädgård med en mängd olika arter och ibland händer det att vi måste sätta gränser. Nu var det den stora familjen Gråsparv som passerat en sådan gräns. De sitter ofta i den stora clematisruggen precis vid entrén och skrämmer slag på alla gäster när de plötsligt flyger upp, alla på en gång, när den besökande är ungefär en meter i från. Det kan vi leva med. Då är det jobbigare med bona under takpannorna utmed hela uteplatsen. Det skits på alla trädgårdsmöbler och dynor och vi kan aldrig duka ut till en måltid om inte någon står och passar hela tiden. Men värst av allt är de halvstora ungarna som sitter i rad och skriker för full hals, stirrande ner på oss från takkanten när vi har vänner på besök och ska ha en mysig grillkväll. Vi hör inte vad vi själva säger för allt oväsen uppifrån! 

Vi hörde talas om några remsor som gick att fästa utmed taket för att hindra allt bobygge. "Vi köper det" sa jag. "De har hela huset att bygga på så uteplatsen kan vi reservera för oss!" Sagt och gjort. Maken spikade upp listerna och plötsligt var det tomt i clematisruggen under flera dagar. "De blev sura" sa jag. "De har flyttat bort till gården, som egentligen är mycket bättre för dem". Men säg den frid som varar. Nu sitter de där igen och tjattrar utanför dörren och vi ser med spänning fram mot den kommande sommaren. Var kommer de att bosätta sig?