Jul

En riktigt GOD JUL med många tillfällen till utflykter med kikaren önskar jag er alla med årets version av mitt alldeles egna julkort!

Örngott

Det händer ibland att jag berättar om Ölands fågelvärld för grupper av folk under sommaren. En fråga som jag nästan alltid får, handlar om hur det är här under vintern.

"Jo, det är mest örnar och svanar" brukar jag svara lite på skämt, men nu är faktiskt den tiden här.

Jag ser havsörnar varje gång jag tar en sväng utmed kusterna och ibland seglar de över mitt hustak och spanar ner. Hittills har de tyckt att mina fiskar i dammen är för ynkliga att anstränga sig för men jag ser fram emot den dagen då en havsörn dyker i min trädgårdsdamm.

Jag har sett en och annan and i klorna på örnar men mest verkar det vara flundror på menyn.

Det sägs också att de har decimerat beståndet både av vildkaniner och storskarvar och det är ju bra för balansen i naturen.

Inte ens en mås...och så plötsligt

Det grå novembervädret fortsatte även under decembers första dag. Inte ens en mås var ute och flög. Några småskrakar guppade ute på vågorna, det var väl i stort sett allt. Vi åker och handlar istället förslog jag.

Vi snurrade runt i rondellen vid Ölands norra udde och vände hemåt. Då plötsligt, alldeles vid den stora stenen utmed strandremsan, skymtade det till av något vitt. Nej, det var ingen svan. Stork, föreslog maken. Äsch, du ser väl att det är en ägretthäger, svarade jag och slängde mig ut ur bilen. Det blev lite mörka bilder, som inte blir bättre av att jag måste minska ner dem för att lägga in dem här, men ändå!

Dagen blev liksom lite ljusare efter det fyndet.

En tidig julklapp nästan!

Mörka november

Ibland måste man ut och röra på sig en stund oavsett väder. Det var disigt, blåsigt och mörkt fastän klockan bara var mitt på dagen. Men kanske ändå...en fågelskådare ger aldrig upp. Och se, där fanns det en pippi! En ensam kråka trotsade vädret och inspekterade kalkhällarna utmed stranden.

Dyningarna vällde in och vågbruset var bedövande. En kråka skulle nog bli dagens enda kryss. Glasögonen immade nästan igen och vindarna motarbetade mig. Dags att vända om kanske?

Men..var det inte något litet som flaxade runt därute? JA, en tuff liten skärpiplärka flög runt bland stenarna. Genast såg livet lite ljusare ut och jag funderade inte längre på att vända om. Kanske fanns det flera lärkor längre bort.

Och se, den som söker skall finna! Kanske femtio meter från lärkan stod en skärsnäppa och vilade ut från motvind och annat elände.

Häftigt! Få se nu: Kråka, skärpiplärka, skärsnäppa! Det blev till slut en riktigt lyckad novemberpromenad.

Det var så här det började

Jag gjorde en storstädning bland alla mina dokument i datorn och hittade då nedanstående. Kul! Det var så här mitt fågelbloggande började, genom en insändare till Vår fågelvärld. Jag blev tillfrågad om jag ville fågelblogga, till att börja med direkt på SOF:s hemsida och så småningom genom en "egen" blogg länkad till SOF. Och det bästa av allt: Jag tycker faktiskt att inställningen till kvinnliga skådare har blivit betydligt bättre under de sex och ett halvt år som gått sedan jag skrev det här (eller är det jag som börjar övergå från hackspett till mes?).

Jag – en fågelskådartant

Som fågelskådare i snart 50 år känner jag mig manad att lämna några synpunkter med anledning av ledaren i Vår Fågelvärld nr 6/2008.

Det är inte alltid lätt att vara tjej och fågelskådare. Vi kan börja med de praktiska problemen. Är man 1.60 kort och inte alltför stark är det inte lätt att klara av tuben, handkikaren och ev matsäck, fågelbok och andra nödvändigheter på långa turer över stock och sten. Är det sedan ett larm där alla mer eller mindre springer iväg, minskar redan där mina chanser att hänga med och hinna se fågeln innan den lyfter och försvinner. Det här gör också att man inte alltid får hänga med manliga fågelskådarkompisar ut. De vill inte riskera att missa ett kryss på grund av en tjej som behöver hjälp över stängsel eller diken. Efteråt berättar de hänfört om de spännande upplevelserna och om man då lite förvånat frågar varför de inte ringde mig skruvar de generat på sig. Det är lätt att ge upp då. Ännu lättare utrustning efterlyses.

De flesta tjejer har en småbarnsperiod i sitt liv. Vi kommer inte ifrån då! Skulle man vilja ta bilen och åka iväg en söndagsmorgon har maken alltid en inbokad tennismatch eller skjutövning inför älgjakten eller något annat superviktigt. Det går alltid i första hand!

Då kommer vi till attityderna. Alla ni snälla, hjälpsamma, superduktiga unga killar kan sluta läsa här. Det här handlar mest om killar över 50. Jag har ofta min snälle make med mig ut som tålmodig bärare, Han placerar tuben där jag vill och står sedan bredvid i sina egna funderingar. Kommer det då en manlig skådare förbi frågar han alltid maken om det har varit något särskilt, även när jag uppenbarligen är den som skådar. Bryter jag då in och säger att det ligger fem sjöorrar långt ute, tittar han snabbt åt mitt håll och mumlar något om att det kanske det kan vara. Jag stod vid fyrträdgården i Ottenby en dag och tittade in bland buskarna. Bredvid står en entusiastisk man och berättar vitt och brett om vad han ser. Han vänder sig direkt till mig och pekar på en mindre flugsnappare på en gren. ”Det är en mindre flugsnappare, en utfärgad hane” berättar han stolt. ”Jag vet det” svarar jag, ”jag såg en om möjligt ännu finare vid Norra udden i går”. Då tittar han till på mig, vänder sedan ryggen till och övergår till att imponera på ett annat sällskap. Det är heller inte ovanligt att stå mitt i en grupp herrar på ett skådarställe och uppleva att man är osynlig!

Jag har många gånger varit med om att inte bli tagen på allvar när jag ser något ovanligt. Om däremot någon av mina manliga bekanta tror att han har sett något kan hans kompisar leta i timmar efter den eventuella fågeln. För en del år sedan upptäckte jag den första tallsparven i Sörmland. Överlycklig försökte jag hitta någon som mitt på blanka vardagen kunde komma ifrån och bekräfta mitt fynd. Det gick väldigt trögt. ”Jaha, en tallsparv(?) Jag kanske kan komma en stund i eftermiddag.” eller ”Jag kanske kan komma imorgon så får vi se om vi kan se något”. Jag kunde höra de djupa suckarna. ”Vad har tanten nu fått för sig?”  Efter många samtal hittade jag till slut någon som faktiskt trodde på mig, slängde sig i bilen, kom och bekräftade fyndet och dagen efter hade jag några hundra personer i trädgården.

Vi tjejer kanske inte alltid har samma inställning till fåglarna. Alla är inte tävlingsinriktade utan tycker det är lika roligt varje år att se samma fågelpar återvända eller titta på dunungarna som simmar i viken. Vi uttrycker oss inte alltid så proffsigt heller. Jag och en väninna såg för många år sedan ett ärtsångarpar som var fantastiskt jättesöta med sina yviga ljusa hakdun och vi beskrev dem sedan för killarna som ett par små tomtar. Det har vi fått äta upp i 35 år!

Jag tror inte att ett ändrat sortiment i Naturbokhandeln eller aktiviteter enbart för kvinnor skulle medföra någon skillnad. Hjälp och stöd oss istället! Ge din tjej/fru/dotter en kikare och ta med henne ut, inte bara som matsäcksfixare. Ha tålamod om hon frågar om samma sak flera gånger eller inte förstår inställningen på kikaren. Ge henne ett krysskort och uppmuntra henne. Jag har just köpt en ny tub efter 30 år med min gamla. Jag vet ingenting mer om den nya kikaren än att jag ser bättre och har fått ett stadigare stativ. Det är det viktigaste för mig.

Börja med att intressera de små barnen, dina barn och barnbarn med kompisar. Ett intresse som grundas i tidiga barnaår kommer ofta tillbaka även om det gör ett uppehåll över tonåren. Ge både flickor och pojkar en fågelbok och hjälp dem att pricka av arter. Det är väldigt sällan man ser småtjejer vid en kikare nere vid Ottenby! Tar pappa bara med sig sonen?

Nästan bara fastboende kvar

Även om luften ibland tycks vara fylld av fjällvråkar och en och annan glada fortfarande visar upp sin kluvna stjärt, så är det mest de stationära fåglarna häromkring nu.

Runt dammen i min trädgård prasslar det i buskarna av de pyttesmå kungsfåglarna och jag får kika noga ifall någon närbesläktad raritet skulle dyka upp.

Rödhaken lyser upp de gråa stenarna när han tar en paus i jakten på småkryp under bron  vid dammkanten.

Gärdsmygarna pilar kvickt omkring och är svåra att fånga på bild, men ibland lyckas det.

Sveriges näst minsta fågel om jag inte minns fel.

Talgoxar och blåmesar kommer allt närmare huset och kikar nästan in ibland när vi äter frukost. Men vi väntar lite till innan vi börjar med utfodringen. Det är fortfarande 12-15 grader varmt och gott om mat ute.

Ute bland buskarna

Blåsigt, dimmigt och mulet. Det hör hösten till men det gör också att fåglarna vissa dagar bara framträder som mörka silhuetter. Men det rör sig nere i buskarna av kungsfåglar och gransångare och står man tålmodigt och väntar kan man plötsligt ha en gransångare alldeles nära.

Gransångaren kommer bland de första på våren och stannar kvar länge. Trots sitt namn tycker jag att den oftare håller till bland lövträd och buskar än i granar.

Lätet är lätt att känna igen. Salt sill, sill salt kan man tolka hans fina visslingar till. 

Förutom de här allra minsta fåglarna som pilar runt i grenverket, är det gott om rödhakar som diskret far omkring som smygande skuggor. 

Trastflockarna har också börjat att samlas och det är spännande att se om det finns något avvikande bland björk-, tal-, dubbel- och rödvingetrastarna.

Man får kika noga i alla trädtoppar för där kan det sitta en varfågel och spana.

För några dagar sedan kom den första sidensvansen och bland vasstråna hoppade denna bergfink omkring. Vintern närmar sig!

Så här kan det också vara

Det såg ut att bli en fin oktoberdag. Lite disigt men solen på väg upp och varmt i luften. Vi åker lite söderut, bestämde vi, till några grunda vikar på östra sidan. Där borde det vara gott om vadare nu. Sagt och gjort, vi packade fika och mackor och gav oss iväg.

Ju längre söder ut vi kom desto mer tätnade dimman. Det ger sig snart, sa vi förhoppningsfullt. Det brukar ju blåsa bort fram på förmiddagen.

Väl framme vid viken var allt insvept i en mjuk, grå filt. Två stora skepnader satt tätt ihop ute på ett skär. Av form och storlek att döma var det havsörnar.

Det fanns mycket annan fågel också. Förtvivlat putsade jag både glasögon och kikarlinser men ingenting hjälpte. Emellanåt gick det att urskilja en del änder, tofsvipor, kustpipare och gässen hördes frenetiskt kackla.

Ögonen tårades och kändes alltmer ansträngda. Vitkindade gäss och grågäss gick att se när dimmolnen skingrades något.

Till och med korna på andra sidan vara svåra att se.

När varningsljusen började lysa på sjömärkena, gav vi upp och åkte hem igen. Där sken solen och jag kunde sitta ute och läsa en bok på eftermiddagen. Vi får försöka en annan dag igen!

Nötskrikornas tid

Den här tiden på året, när vi kör runt på småvägarna i Böda Kronopark, korsas vår väg ideligen av jäktade nötskrikor.

De stora, vackra men lite gapiga fåglarna har fullt upp med att samla ekollon och annat godis i sina vinterförråd.

Jag har en rad med ekar i min trädgård och jag är verkligen glad för varje ekollon som transporteras bort via flyg för lagring borta i skogskanten någonstans.

Så, tack alla nötskrikor för att ni städar undan så jag slipper rulla iväg på eländiga ekollonrullskridskor på min väg till brevlåda eller soptunna!

Banalt eller vackert?

Hur många illustrationer, målningar och foton av vita svanar har man inte sett under sitt liv? Precis som solnedgångar är de ett ganska utslitet motiv. Men ändå....!

Jag kunde inte låta bli att ta ännu några svanbilder, när jag hittade ett par i en stilla havsvik en tidig morgon i motljus.

Det ÄR vackra fåglar och fascinerande på många sätt, till exempel med sin trohet mot varandra in i döden. De här paret kommunicerade med varandra hela tiden med småprat.

Oj, här kom en tofsvipa med som en silhuett närmast kameran.

Svanarna såg ut att njuta av den stilla och varma höstmorgonen som vi hade för några dagar sedan. Nu är det regnrock och långkalsonger som gäller och en betydligt tuffare tillvaro väntar oss alla.

Från en liten sten i havet

Nu är det sädesärlornas tid. Överallt har vi sädesärlor, i trädgården, utmed vägarna och vid stränderna.

En varm och solig höstdag stod jag på bron vid Ölands norra udde och beskådade ärlornas jakt från en liten sten i viken.

Det var helt klart en bra plats med mycket mygg svärmande runtomkring och en stare som försökte mellanlanda blev snabbt bortkörd.

Vattnet var spegelblankt och emellanåt var det nästan svårt att urskilja hur många ärlor det egentligen var.

Lätt att bli lurad av spegelbilderna.

Det hoppades både högt och lågt efter de eftertraktade myggorna.

En riktig ärlebalett, bara musiken som fattades.

En jättesatsning...

...och sedan en vilostund i solskenet.