Jäklar, jag missade och nu befinner sig lunchen här under någonstans.
Jag måste försöka se in under bryggan.
Nej, så här går det inte.
Jag hoppar ner på marken och tittar. Hmm, alldeles kolmörkt därinne.
Jag spanar på andra sidan, utöver dammen. Näe, syns ingenting.
Fasen, vad snopet det här var.
Här kan jag inte sitta i timmar och vänta. Jag sticker!
Vad sparvhöken inte såg var att något litet och grått stack iväg som skjuten ur en kanon bakom ryggen på honom. Pilfinken klarade livhanken den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar