Det var så här det började

Jag gjorde en storstädning bland alla mina dokument i datorn och hittade då nedanstående. Kul! Det var så här mitt fågelbloggande började, genom en insändare till Vår fågelvärld. Jag blev tillfrågad om jag ville fågelblogga, till att börja med direkt på SOF:s hemsida och så småningom genom en "egen" blogg länkad till SOF. Och det bästa av allt: Jag tycker faktiskt att inställningen till kvinnliga skådare har blivit betydligt bättre under de sex och ett halvt år som gått sedan jag skrev det här (eller är det jag som börjar övergå från hackspett till mes?).

Jag – en fågelskådartant

Som fågelskådare i snart 50 år känner jag mig manad att lämna några synpunkter med anledning av ledaren i Vår Fågelvärld nr 6/2008.

Det är inte alltid lätt att vara tjej och fågelskådare. Vi kan börja med de praktiska problemen. Är man 1.60 kort och inte alltför stark är det inte lätt att klara av tuben, handkikaren och ev matsäck, fågelbok och andra nödvändigheter på långa turer över stock och sten. Är det sedan ett larm där alla mer eller mindre springer iväg, minskar redan där mina chanser att hänga med och hinna se fågeln innan den lyfter och försvinner. Det här gör också att man inte alltid får hänga med manliga fågelskådarkompisar ut. De vill inte riskera att missa ett kryss på grund av en tjej som behöver hjälp över stängsel eller diken. Efteråt berättar de hänfört om de spännande upplevelserna och om man då lite förvånat frågar varför de inte ringde mig skruvar de generat på sig. Det är lätt att ge upp då. Ännu lättare utrustning efterlyses.

De flesta tjejer har en småbarnsperiod i sitt liv. Vi kommer inte ifrån då! Skulle man vilja ta bilen och åka iväg en söndagsmorgon har maken alltid en inbokad tennismatch eller skjutövning inför älgjakten eller något annat superviktigt. Det går alltid i första hand!

Då kommer vi till attityderna. Alla ni snälla, hjälpsamma, superduktiga unga killar kan sluta läsa här. Det här handlar mest om killar över 50. Jag har ofta min snälle make med mig ut som tålmodig bärare, Han placerar tuben där jag vill och står sedan bredvid i sina egna funderingar. Kommer det då en manlig skådare förbi frågar han alltid maken om det har varit något särskilt, även när jag uppenbarligen är den som skådar. Bryter jag då in och säger att det ligger fem sjöorrar långt ute, tittar han snabbt åt mitt håll och mumlar något om att det kanske det kan vara. Jag stod vid fyrträdgården i Ottenby en dag och tittade in bland buskarna. Bredvid står en entusiastisk man och berättar vitt och brett om vad han ser. Han vänder sig direkt till mig och pekar på en mindre flugsnappare på en gren. ”Det är en mindre flugsnappare, en utfärgad hane” berättar han stolt. ”Jag vet det” svarar jag, ”jag såg en om möjligt ännu finare vid Norra udden i går”. Då tittar han till på mig, vänder sedan ryggen till och övergår till att imponera på ett annat sällskap. Det är heller inte ovanligt att stå mitt i en grupp herrar på ett skådarställe och uppleva att man är osynlig!

Jag har många gånger varit med om att inte bli tagen på allvar när jag ser något ovanligt. Om däremot någon av mina manliga bekanta tror att han har sett något kan hans kompisar leta i timmar efter den eventuella fågeln. För en del år sedan upptäckte jag den första tallsparven i Sörmland. Överlycklig försökte jag hitta någon som mitt på blanka vardagen kunde komma ifrån och bekräfta mitt fynd. Det gick väldigt trögt. ”Jaha, en tallsparv(?) Jag kanske kan komma en stund i eftermiddag.” eller ”Jag kanske kan komma imorgon så får vi se om vi kan se något”. Jag kunde höra de djupa suckarna. ”Vad har tanten nu fått för sig?”  Efter många samtal hittade jag till slut någon som faktiskt trodde på mig, slängde sig i bilen, kom och bekräftade fyndet och dagen efter hade jag några hundra personer i trädgården.

Vi tjejer kanske inte alltid har samma inställning till fåglarna. Alla är inte tävlingsinriktade utan tycker det är lika roligt varje år att se samma fågelpar återvända eller titta på dunungarna som simmar i viken. Vi uttrycker oss inte alltid så proffsigt heller. Jag och en väninna såg för många år sedan ett ärtsångarpar som var fantastiskt jättesöta med sina yviga ljusa hakdun och vi beskrev dem sedan för killarna som ett par små tomtar. Det har vi fått äta upp i 35 år!

Jag tror inte att ett ändrat sortiment i Naturbokhandeln eller aktiviteter enbart för kvinnor skulle medföra någon skillnad. Hjälp och stöd oss istället! Ge din tjej/fru/dotter en kikare och ta med henne ut, inte bara som matsäcksfixare. Ha tålamod om hon frågar om samma sak flera gånger eller inte förstår inställningen på kikaren. Ge henne ett krysskort och uppmuntra henne. Jag har just köpt en ny tub efter 30 år med min gamla. Jag vet ingenting mer om den nya kikaren än att jag ser bättre och har fått ett stadigare stativ. Det är det viktigaste för mig.

Börja med att intressera de små barnen, dina barn och barnbarn med kompisar. Ett intresse som grundas i tidiga barnaår kommer ofta tillbaka även om det gör ett uppehåll över tonåren. Ge både flickor och pojkar en fågelbok och hjälp dem att pricka av arter. Det är väldigt sällan man ser småtjejer vid en kikare nere vid Ottenby! Tar pappa bara med sig sonen?