Generationer av gräsänder...och människor

I julhelgen var jag på besök i den lilla staden Trosa där jag bott i en väldig massa år innan vi flyttade till Öland. Ett av vinternöjena i Trosa är att gå ner till ån och mata gräsänderna. Så fort någon kommer med en brödpåse eller annat i händerna sätter alarmkvackandet igång utmed hela sträckan av ån som löper genom bebyggelsen, två till tre kilometer ungefär. Står man nere vid hamnbassängen kan man höra det högljudda kvacket gå från näbb till näbb ända upp till kvarnen. Så kommer de i stora flockar, simmande och lågflygande, knuffandes och bråkandes ända fram till den förmodade matleverantören. Så har det varit i de fyrtio år som jag har följt dem och säkert ännu längre tillbaks. När våra barn var små var det inte löfte om MacDonald`s eller andra moderna begivenheter som fick dem att städa sina rum. Nej, det var möjligheten att få följa med och mata änderna som fick dem att plocka upp från golvet och ställa fint i hyllorna. På annandagen gick jag en promenad utmed ån och minsann, där stod en man och slängde ut bröd. Han är infödd Trosabo och jag vet att han varit där med sina föräldrar som liten och senare med både barn och barnbarn. Ett nöje som står sig genom generationerna!